Lucia

Började sent idag och det innebär sovmorgon men det är något som tyvärr är högt överskattat och tyvärr så vaknade jag 04:45. Var då klarvaken men insåg att om jag går upp nu så kommer dagen att bli vääääldigt lång med tanke på att jag jobbar till siste man och dessutom ska ha luciafirande på min avdelning.
Så jag beslutar mig att försöka sova en liten stund till och det går si så där 07:00 så inser jag att det är lika bra att lägga sig på soffan och se på det årliga Luciafirandet på SVT. Väldigt fint men där jag faktiskt måste erkänna att jag mest bara hört sångerna för jag slumrade till vid några tillfällen men det jag såg var trevligt och det var en fin Lucia och ett lååångt tåg, sjöng vacker gjorde de också.
Sedan fick jag lite väl bråttom till jobbet men som tur är så har jag nära så jag var där i tid men med andan i halsen.

Dagen förflöt utan större problem och sedan närmade sig klockan 15:00 och vårt Luciafirande på avd Katthult skulle börja. Trots att vi var ett litet tåg så lät det fantastiskt bra och de var så så duktiga, många stolta föräldrar. Sedan bjöds det på risgrynsgröt och kaffe och pepparkakor. Måste erkänna att det är en av de smidigaste luciafiranden som jag varit med om där föräldrar varit med. Kände mig helt lugn och harmonisk och barnen skötte jobbet, det är ju ändå inte vi som ska stå för sången.

Dock tog orken slut när jag kom hem och jag har inte gjort många knop men denna vecka är så fylld av en massa olika saker att man knappt hinner vara hemma.
Men i alla fall så fick jag lite luciastämning här hemma när jag fick besök av en Lucia med sin lussehund.
Tack Maria och Valle för att ni kom och lussade för mig. Det värmde i hjärtat!

Sista Femton:Nollnoll för i år

Vi har idag haft sista Femton:Nollnoll för detta år!
En helt galet bra predikan idag av Lydia, en av pastorerna.
Har man inte lyssnat på henne eller Nicklas för att inte glömma honom för den delen, så tycker jag att man 
ska göra det. Nu har man visserligen ingen mer chans i år men den 8:e januari drar vi igång igen. Har man aldrig varit hos oss så tycker jag att man faktiskt ska ta sig tid att komma dit om så bara för att se hur det är och inte döma det utifrån sina egna eller andras förutfattade meningar. Det gör inte ont och det finns inget tvång att man måste tro eller för den delen börja tro på gud. Man behöver inte ens oroa sig för att man måste komma tillbaka nästa gång än om vi givetvis blir glada om man känner sig välkommen och vill komma tillbaka till nästa Femton:Nollnoll.

Det är helt klart värt att spendera en söndag hos oss och jag tror att man går därifrån med en känsla av att det inte var som man hade föreställt sig att en kyrka, en predikan och en gudstjänst ska vara. Jag har också haft mina förutfattade meningar och alla förutfattade meningar bottnar i okunskap. 
Så den 24 maj 2009 när jag tackade ja till frågan från min kusin Nicklas om jag ville hänga med och på picknick i Rålambhovsparken, att det skulle förändra mitt liv. Det var första gången som jag träffade Tjugofyrakyrkan-gänget för första gången. Hur kommer det sig att jag kommer ihåg det? Jo det vet jag för att då firar vårt pastorspar bröllopsdag och det blev ett litet skämt om att det var därför som vi hade picknick. Jag kan erkänna att jag har aldrig känt mig varmare mottagen eller sedd som den person jag var som jag gjorde när jag började hänga med det jag då kallade för "Tjugofyrakyrkan-gänget". Så när förfrågan om att ingå i en smågrupp kom, tvekade jag inte att tacka ja. Jag gillade konceptet att tillsammans i en liten grupp få möjlighet att samtala och diskutera livet i allmänhet och vad som står i bibeln. Det är ju trots allt i samspel med andra som vi lär oss och vidgar våra egen syn på saker. Jag gick in i det med ett öppet sinne och min tanke var att det skadar aldrig att få nya erfarenhet och lära sig något nytt.
 
Allt detta ledde fram till den fantastiska smågruppsonsdagen den 2:a juni 2010 och den helgen där jag fattade mitt livs bästa beslut. Jag valde att tro på Gud och att han ger mig den kraft jag behöver när jag ingen har, han hjälper mig att tänka när jag krånglar till det och han hjälper mig att hitta lösningar när jag kör fast. (Nu citerar jag mig själv här men det är lika sanna ord idag som då) Sedan valde jag att bli den första som döpte sig i Tjugofyrakyrkan för visst var det självklart att jag skulle göra mitt troendedop i gemenskapen där allt tog sin början och lika självklart blev det efter en viss betänketid att tacka ja till förfrågan jag fick av vårt pastorspar om bli en del av teamet i kyrkan.

Att jag så här två år senare skulle sitta här och vara en del av att göra drömmen och visionen om Tjugofyrakyrkan verklig, det hade jag definitivt inte trott. Jag har nog aldrig lärt mig så mycket på dessa två åren om mig själv, vad jag tycker och var jag står och ändå är jag bara i början av min resa.


Hade jag behövt gå igenom allt detta bara för att få ta del av gemenskapen Tjugofyrakyrkan? 
Svaret på den frågan är faktiskt NEJ!
Och det är en av de saker som gör att man inte ska avfärda Tjugofyrakyrkan bara så där. Man behöver inte vara troende man behöver inte börja tro och man behöver inte döpa sig för att få vara med. Det finns dem som kommer och hjälper oss att rigga upp scen och annat, de finns dem som kommer från andra församlingar bara för att ha synpunkter varför vi gör si eller så, de finns dem som kommer till oss för inspiration från andra församlingar och de som inte tror alls. 
Men ALLA är LIKA välkomna för det!

 "Come as you are but we hope you don't stay that way"
(John Burke)

Genom att jag kände mig trygg och välkomnad för den person jag var/är och det spelade ingen roll vad jag bar/bär på för bagage vågade jag utforska nya möjligheter och ta nya steg och gå där jag inte vågat gå innan eller testa nya saker som jag bara drömt om. Men det var ingen som tvingade mig utan de bara fanns där som stöd och med kärlek hjälpte de mig fram till att våga ta det avgörande steget.


Varför berättar jag detta en gång till då?
Har jag inte "tjatat" tillräckligt om det i tidigare inlägg?
Jo, det kanske jag har och alla tänker kanske att det där är inget för mig osv. Fast jag tycker att Tjugofyrakyrkan inte är något som du ska avfärda utan att ha ens varit där eller pratat med någon av oss som finns där. Visserligen kanske du tycker att du har sett tillräckligt av både frikyrkor och vanliga kyrkor och du hört präster och pastorer mala på om sånt som går över huvudet på dig. Men då kan jag lova dig att du inte hört Lydia och Nicklas predika om gud, livet och vardagliga saker på ett enkelt sätt och på ett språk som man förstår och jag lovar att det lämnar dig inte oberörd. Idag till exempel bjöd Lydia på en bild på sig själv när hon efter 5 h förlossningsarbete såg ut efter hon fått epiduralbedövning, både Lydia och Nicklas bjuder på sig själva och sina liv som kristen, både i glädje och motgång. Det är det som gör predikan levande och verklig och något som man tar till sig. Sedan är vårt lovsångs-team helt underbara!!!

Så avfärda oss inte bara för att du tror att du sett eller hört allt utan kom och träffa oss och prata med oss och jag tror faktiskt att ni skulle trivas för alla är välkomna precis som ni är!!


I januari kommer en ny chans att kolla in vad Tjugofyrakyrkan är för någonting!

1:a advent

Så vad det 1:a advent idag och det REGNAR!!!
Känns inte direkt som julstämningen sprider sig genom kroppen och jag vet inte om jag känner mig uppmuntrad att ta fram julpyntet här hemma. har dock börjat lite smått trots bristen på snö.

Men jag fick ändå en liten känsla av julstämning ändå när jag klev in i kyrkans lokaler idag.
Där Lina & Co hade pyntat och gjort det så fint och lägg då till värmen och gemenskapen så vips infinner sig julstämningen. den där känslan av massor av kärlek och värme.
Åtminstone är det så för mig, den högtid som man har tid att umgås och verkligen tar paus från vardagens stress och bara njuter av att vara tillsammans.

För i dag var det kyrkans första adventsgudstjänst eller så fiffigt som Lydia. en av pastorerna, uttryckte sig: Tjugofyrakyrkan goes advent. För än om vi är en kyrka som firar förändring hade vi idag en adventsgudstjänst, inte på det vis som de flesta kanske är vana vid, men det blev en adventsgudtjänst där bland annat Chrissy sjöng så hela taket nästan lyfte. Hon rev av O Helga natt så håret reste sig på armarna och jag rös i hela kroppen. Vilken röst den underbar lilla kvinnan har!!!!  Så sjukt bra vart det. Om ni inte var där, synd för er för ni missade något.

Nu var det inte bara Chrissy som var bra, Sandra och bandet och predikan av kusinpastorn var så klart minst lika bra.
Det var alltså en adventsgudstjänst. modellerad för att bli en gudstjänst signerat tjugofyrakyrkan, lite lagom av båda delarna som resulterade i en hejdundrande adventsgudstjänst.
Nu är jag kanske lite partisk men är sjukt stolt över min kyrka och personerna som jag delar den med, både nya kontakter och gamla. Alla är vi lika delaktiga i vad som är Tjugofyrakyrkan.
Speciellt denna gång när jag hade möjligheten att än en gång få uppleva kyrkan precis som alla andra besökare. =)
Det gör mig varm och glad att vi är en kyrka som vi säger att vi vill vara, där vänskap, gemenskap, kärlek och värme möter en som första intryck.
En kyrka som visserligen vilar på tron på gud men det viktigaste är människorna i den och deras livshistoria och resa. Alla är vi på olika resor och olika plats antingen som teammedlem eller som besökare men vi är alla lika viktiga för att Tjugofyrakyrkan ska få växa och bli det vi alla drömmer om att den ska bli.
Åtminstone känner jag så när jag kliver in som "gäst" och något som man tar med sig när man återigen står på insidan.

Till alla er som än inte besökt oss så kan jag lova er att ni missat något och det går inte att skylla på att man inte tror eller inte brukar gå till kyrkan för hos oss är alla välkomna och lika mycket värda för det.
Kanske till och med ännu mer, för det är ju genom ögonen på första gångs besökare och människor som ännu inte kommit till tro eller inte är troende och era åsikter som vi utvecklas framåt och tar Tjugofyrakyrkan till nästa steg.

Du har ett tillfälle till att komma på en av våra gudstjänster detta år. Den 11:e december är det dags igen för det vi kallar för Femton:Nollnoll. Det är en gudstjänst med modern musik, relevant predikan, vanliga människor och schysst café. Ta med dig en vän och kom till kyrkan för alla som inte går till kyrkan!

Vi börjar alltid med insläpp och mingel från 14:30 och kl: 15:00 börjar vi och efter gudstjänsten får man gratis fika när man kommer första gången. Så kom till Röntgenvägen 3, Flemingsbergs C i Huddinge och se och upplev själva vad jag pratar om.

Självklart har vi gudstjänst nästa år också som man är lika varmt välkommen till så klart!

Livet är bra trots allt men det kan bli bättre

Jaha... en vecka närmare jul och nu så börjar jag väl smått känna att mitt liv hinner i kapp.
Känns som om det gått lite väl fort och att jag kanske inte riktigt har hängt med och kanske inte heller velat ta i tu med vissa tankar och funderingar heller för den delen. Men någonstans tog det stopp och jag nådde klippkanten där det faktiskt tack och lov tog stopp. Men jag insåg för några veckor sedan att det är okay att falla, det är okay att hoppa. Det är en ny känsla som tillkommit på min resa. att jag faktiskt kan tillåta mig att falla med vetskap att någon fångar mig och att det är okay att släppa taget.
Jag behöver inte vara stark och jag behöver inte alltid vara på topp.
Det är en skön känsla än om den också är otroligt jobbig eftersom det innebär att man inte har kontroll.
För mig var det en enorm befrielse att inse att jag inte alltid behöver "hålla ihop" det och låtsas känna något som jag inte känner.

Jag har tillåtit mig att reflektera och fundera över vad som har hänt och jag har gått igenom bloggen och insåg att det runnit en hel del vatten under broarna som jag bara låtit rinna utan att ens stanna upp och riktigt känna efter vart jag är på väg. Ångrar inget och jag skulle göra om det igen! Faktiskt!
Men nu är jag kan snegla lite i bakspegeln och haft tid och reflektera lite så spann livet på lite väl fort och det nya var inte helt kompatibelt med det nygamla livet. Jag kan inte klona mig och vara på två ställen samtidigt än hur mycket jag än skulle vilja det. Det tärde mer än vad jag kanske vill erkänna men så var det.
Jag fick inte ihop mitt nya pendlarliv med det "egentliga riktiga" livet här i Sthlm med kyrkan och med alla vännerna. Jag kände mig kluven och ville ge allt när jag var här i Sthlm och lika mycket de helger jag inte var hemma. Lägg också på daglig smärta och värk också. Klart att det blir ohållbart i längden.
Men sån är jag, tyvärr ibland lite för mycket allt eller inget.

Jag glömmer bort mig själv också och sätter allt annat i fokus och vill alla väl.
Men efter att ha kommit till smärtkliniken och insett att jag ibland lever mitt liv lite destruktivt när det kommer till smärta kunde jag med deras bild applicera den på resten av mitt lev och leverne för att på så sätt komma runt min smärta och värk för att inte göra den värre.

Vad har jag kommit fram till som jag inte "visste" om innan?
Jo, att jag inte behöver göra allt jämt utan det går bra om jag gör det en annan dag.
Att jag faktiskt inte klarar av att vara med jämt och ständigt för att jag behöver egen tid att reflektera, fundera och ladda om. Jag måste acceptera att jag faktiskt inte orkar lika mycket som förut och behöver mer tid för återhämtning. Jag behöver också hitta nya sätt att få samma tillfredsställelse som när jag inte hade lika ont som jag har nu och acceptera att jag alltid kommer att dras med kronisk värk i musklerna till och från.
Lära mig leva med värken på ett nytt sätt så att jag inte behöver ha tok ont utan kan känna att jag faktiskt mår bra och orkar med det som gör mig glad.

Vad innebär det då konkret?
Jo, att jag vet att jag måste prioritering om vad som är viktigt för mig att göra och vad jag måste göra för att må bra och hålla smärtan i schack. Att jag inte försöker smälla in hur mycket som helst på veckorna när jag jobbar för att hinna med att återhämta mig och att jag inte kan engagera mig i allt och vara med överallt.
Jag behöver tid att vila och inte göra någonting för att känna att energin återfylls fortare än den försvinner.

Tyvärr är det ingen lätt balansgång och det är klart att man vill vara en engagerad pedagog/kollega och teammedlem i kyrkan och att vara på jobbet, med vännerna och träffa nya människor är underbart trevligt, kul, inspirerande och ger otroligt mycket energi men det tar också en hel del energi och kraft.
För än om jag vet att jag inte behöver visa mig duktigt eller måste ge allt, så är jag lite för mycket allt eller inget och ger allt och gärna lite till om jag måste. Det innebär att jag går lite för mycket på vilja och ignorerar då i många lägen att jag har ont och att jag inte orkar, och då kraschar jag ordentligt när jag stannar upp,
Det blir inte bra och uppförsbacken är otroligt lång och tung efteråt.

Nu kan man ju undra hur i hela friden jag kom på att vara så klok helt plötsligt?
Ja, bra fråga! Men nu när onödigt brus är borta och lusten till att skriva är tillbaka så ser jag och hör klart igen. Det är dubbelbottnad känsla, som jag beskrivit tidigare, en skön men ändå jobbig känsla. Fast jag måste säga att det känns otroligt skönt att kunna se saker på "rätt" sätt. Nu gäller det att hitta tillbaka till lugnet som jag vet finns inombords. För att nå dit så kommer jag att få göra en hel del omprioriteringar som kanske inte kommer att uppskattas och jag som den person jag är kanske inte heller kommer att gilla och det kommer att bli en berg och dalbana skulle jag tro. Men jag är bredd att ta den smällen för att må bra och känna att LIVET ÄR BRA! 

Det blev ett länge inlägg än vad jag hade tänkt men samtidigt så tror jag att lösningen är närmre än jag tror och det gäller bara för mig att håva in den, vare sig jag gillar lösningen eller inte. Som alltid så blir det alltid bäst när jag stannar upp och lyssnar i stället för att köra på som jag vill och tycker.

En dag i taget...

Jaha, så har man då blivit ett år äldre...
Hur ska jag då sammanfatta mitt 28:e år?!
- Smärta, kaos, glädje och kärlek

Okay då, jag kanske ska förklara det närmare.

En månad innan min 28:e födelsedag vaknade jag med en hemsk värk i kroppen som jag inte visste var den kom från och som jag fortfarande lider av men som nu är hanterbar. Sedan har både min mamma och min mosters man (morbror säger jag) opererat cancer och genomgått cellgiftsbehandlingar och min mamma genomgick också strålningsbehandling. Båda behandlingarna och operationerna gick bra men visst skapade de ett virrvarr av känslor och kaos samtidigt som jag hade ont och mådde dåligt på grund av att jag inte trivdes på mitt jobb. (läs tidigare inlägg: uppdateringsdags)
Men tack vare alla mina vänner i Tjugofyrakyrkan och gamla vänner och att jag kunde, i jämförelse med tidigare i mitt liv, vila i tron på Gud och vetskapen om att jag inte är ensam och behöver lösa saker på egen hand. Det var en stor anledning till att jag orkade hålla huvudet ovan vattenytan och orka lite till.

Hade en helt underbara paltfest när jag fyllde 28 och fick chansen att samla mina vänner och bara få rå om dem och visa uppskattning för att de finns. Jag fick avsluta födelsedagshelgen med kyrkans första DNA-träff där jag fick chansen att tala från hjärtat och vad som fanns i mina tankar. Och jag klarade det faktiskt utan att gråta =) (läs inlägget och vad jag pratade om här: Söndagen den 21:e november 2010)

I januari var jag också med när vi i Tjugofyrakyrkan blev en kyrka på riktigt!
En stor glädje och stolthet över att få tillhöra en kyrka som inte är som alla andra kyrkor.
Jag hann också med att byta jobb och komma tillbaka för att jobba i Tullinge.
Trivdes inte i Huddinge och insåg att med min värk som jag fick så gick det inte att pendla så i augusti började jag jobba 10 minuter från där jag bor istället.

Sedan lyckades en person komma innan för mina egna försvars murar och hitta nyckeln till mitt hjärta. Helt plötsligt kom en annan sorts glädje och kärlek in i mitt liv i form av en mänsklig form som inte var min familj och vänner. Har haft en helt underbar vår och sommar. .

Nu har det gått två dagar på mitt 29:e år
Är det någon skillnad?
 - Nej, Gud är fortfarande med mig och Tjugofyrakyrkan växer hela tiden. Smärtan är fortfarande med mig men jag har fått lite svar och ska tillbaka till Smärtkliniken på KS i Huddinge. Det som jag har fått svar på är att jag har mot förmodan kronisk värk i mina muskler och jag kommer nog att få leva med det i resten av mitt liv. Däremot kan jag genom att måsta acceptera att jag har ett "smärttroll" kunna hantera smärtan och kunna förlänga mina bättre perioder och inte försätta mig i situationer där smärtan dränerar all min energi och kraft. Genom att acceptera smärtan kan jag kontrollera så att den inte försämrar min livskvalite.
Fast jag kan lova er att det är inte lätt, jag är 29:e år gammal och kommer alltid mer eller mindre ha ont.
Men det har inte lyckas knäcka mig och ska banne mig inte få göra det heller!!

Jag jobbar och trivs bra på mitt arbete i Tullinge. Det är skönt att slippa pendla och få så långa dagar, min kropp tycker att det var ett bra beslut.

I lördags när jag fyllde år lyckades jag än en gång samla många av mina underbara vänner omkring mig. Åts tårta, kakor, chokladbollar, kaffe,te och läsk och jag blev firad med underbara presenter.
Kändes skönt att få ha människorna som jag älskar och som älskar mig tillbaka omkring mig när det inte riktigt blev som det var tänkt. Men födelsedagsfikandet gick inte av för hackor, så jag är nöjd och glad och kände mig väldigt uppskattad! =)

Den enda skillnaden är väl dock som ni kanske läst i inlägget innan, lämnade han tyvärr tillbaka nyckeln nu när hösten och kylan kom. Kvar finns underbara minnen, spruckna drömmar och underbara människor som jag inte kommer att träffa igen. Nu gäller det att blåsa liv i nya drömmar och hoppas att det går vägen nästa gång.

Annars flyter nog mitt liv på minst lika bra som förra året men den skillnaden att jag är en erfarenhet rikare.
En erfarenhet som är ett underbart minne som jag kommer att bära med mig så länge jag lever.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det får vara bra så för denna gång.
Over and out..

Mycket vatten hinner rinna under broarna...

...insåg att det kanske var dags att göra en uppdatering.
Mycket har hänt och skapat ett virrevarr av känslor och oinspiration till att vilja skriva.


Tittade igenom blogg inläggen alldeles nyss och ett lätt vemod och melankoli infinner sig.
Funderade om jag skulle radera inlägg men det är fina minnen av en tid där jag trodde att livet var på topp.
Livet är fortfarande bra och på topp men har tagit en helt annan vändning.


Det är nämligen så att efter 6 månader och 3 månaders samtal över telefon är slut mellan mig och K-G.
Det fungerade helt enkelt inte och det var helt enkelt inte rätt än om det för stunden kändes som om inget kunde komma i mellan. Men tider förändras och framför allt känslor förändras. Det var inte lika kul att pendla som det var i från början och det visade sig inte funka. Det var ett samtycke i ett beslut eftersom jag tyvärr inte kunde göra mer. Försvinner känslor så gör dem det och då kan man inte fortsätta, gör dock inte mindre ont för det. Jag fortsätter mitt liv och han sitt men nu på var sitt håll, tråkigt men sånt är livet. Och snart kan vi båda stänga den dörren och förhoppningsvis se tillbaka på tiden tillsammans med värme. Jag ångrar ingenting och skulle göra om samma sak en gång till om jag fick chansen men då hade jag hade jag önskat ett annat slut.


Det känns att det var ett rätt beslut för oss båda för det är ingen ide att fortsätta. Vi kan inte båda gå runt och vara olyckliga och nu är det bara att blicka framåt och se vad livet har gömt bakom nästa krök. Det kommer att komma och gå perioder av ilska, ledsamhet, glädje och hopp om vart annat nu framöver.
För än om jag i djupet av mitt hjärta visste att det fanns ett slutdatum och att det är och var det enda rätta att göra så gör det inte mindre ont för det och inse att drömmarna som man hinner bygga upp går i kras och alla underbara människor som man hinner knyta kontrakt med försvinner. Men sånt är livet och livet går vidare ändå och man fortsätter drömma nya drömmar, en erfarenhet rikare.

Hade vi kunnat göra på något annat sätt? Nä, det tror jag faktiskt inte. Det var en häftig förälskelse som blossade upp men som också slocknade när allvaret kröp på och livet är för dyrbart att slösa på en massa tänk om. Det var rätt att köra på i 100 knyck i från början och jag hade gjort om det om jag fått chansen. Det gör för ont att gå runt och tänka på en massa tänk om och om vi gjort si eller så eller hanterat det si eller så. Det som jag skulle ha gjort annorlunda var dock att jag skulle nog ha avslutat det när första sprickan kom. Hade sparat mig/oss en hel del tårar och hjärtesorg men jag ångrar inte att jag/vi kämpade på tills stupet kom och vi inte kom längre.

Nu är de sista grejerna återlämnade och nu finns inget mera kvar förutom minnena av en tid som varit.


Det som är lite tråkigt och tyvärr inget jag kan göra åt än om jag önskar att jag kunde så är det att jag inte kan gå tillbaka till någon form av vänskap. Det var inte det vi gick in för att vara och då finns det inget att gå tillbaka till. Det gör för ont och jag klarar helt enkelt inte av det än om jag kan sakna alla samtal som vi kunde ha. Men det går inte att sörja över sånt som man inte kan få och då känner jag att jag inte klara av att låtsas som om inget hänt. Det gör ondare än att fortsätta mitt liv utan att se bakåt allt för mycket.
Jag kommer ändå aldrig att glömma och jag kommer alltid att bära med mig alla underbara minnen av en fantastisk tid och semester.
Kommer alltid att vara glad att han kom in i mitt liv och förgyllde det än om det bara var för en kort tid.

Önskar honom allt gott och alla lycka i världen och att han hittar det han letar efter och får det liv han drömmer om!!

Så var vi i gång igen...

I dag var det starten på höstens första Femton:nollnoll!
Och vilken söndag det blev...

Vi rivstartade  med barnvälsignelse och Lyda predikan på temat "Jag tror mitt hjärta blöder". En predikan som handlade om kärlek att känna kärlek och älska så mycket att hjärtat blöder. Hon talade om att det inte alltid är så lätt att faktiskt känna kärlek för någon annan utan man är lite till mans så att  man inte ger inte kärlek om man inte får något tillbaka och man vill inte gärna ge någon kärlek förrän den har visat sig värdig det. Det är svårt att vända andra kinden till och älska personer som vi tycker gör oss orätt eller illa.

Jag fastnade lite för det och diskuterade med en gammal kompis i telefon om hur svårt det faktiskt är att vända andra kinden till och ge kärlek trots att inte få något tillbaka och att vi på något sätt försöker rättfärdiga kärlek med en massa måsten och man gärna vill äta kakan och ha den kvar.

Hur vore det om vi fyllde våra hjärtan med en massa kärlek i överflöd och lät det rinna ut till dem som behöver det mest då är det svårare helt plötsligt. Att vi fylls av Guds kärlek till alla människor oavsett deras handling och försöker sprida det vidare. Att fylla hjärtat med kärlek och sträcka ut en hand till den som kanske inte har förtjänat det men som behöver det mest. Tänkte på ordspråket:

"Älska mig mest när jag
förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst!"

Nu är detta mina tankar och funderingar kring Lydias predikan och för er som inte var där så missade ni helt klart något bra och tänkvärt. Något som jag personligen kände att jag behövde bli påmind om.

Oavsett vem som av pastorerna som talar eller någon annan finns det alltid något som man tar med sig oavsett om man tror eller inte. För någonstans handlar om det om livet i allmänhet och vilka olika situationer man ställs inför varje dag och vilka valmöjligheter man har och det gör att det någonstans slår en sträng i gemene man och man går hem en erfarenhet rikare.

Jag tycker, även om jag kanske är en aningens partisk i frågan, att det är skönt att veta att Gud fångar mig när jag faller, han älskar mig trots att jag gör fel och han hjälper min finna en lösning när jag kör fast.
Det känns tryggt att veta att han finns där "no mather what".

Sedan hade Herr och Fru Lovén en underbar barnvälsignelse för Rut, pastorernas egna guldklimp.
De kom med roliga små anekdoter om hur livet som småbarnsförälder kan te sig eftersom de har en egen liten guldklimp än om hon nu börjar bli en stor tjej. =)
De talade om varför vi har barnvälsignelse i tjugofyrakyrkan och det kändes väldigt intimt och personligt. Hatten av för er verkligen! Ni är ett bra team! <3

Bandet spelade som alltid väldigt bra och lokalen var fylld ända ut till dörren.
Kändes som en underbar söndageftermiddag och ett bra ställe att vara på.
Mycket kärlek och mycket värme som flödade ut och som omslöt var och en på sitt sätt.
Precis som det ska vara när vi har Femton:nollnoll! 

3:e, 4:e och 5:e semesterveckan

Har man skrivit om första delen av semestern får man lov att skriva om resten också..
Inte för att det egentligen är nödvändigt utan mest för att det är kul och något att göra =)
Alltid roar det någon...

Så när vi kom till Stockholm igen fick vi några dagar för oss själva och hann med att käka langos med Johanna och Dan innan mina föräldrar invaderade lägenheten också. Inplanerat att de skulle komma ner eftersom vi ändå skulle till Lidköping på fredagen. Så vi fick några dagar till med mina föräldrar här i Stockholm och då passade vi på att åka till Naturhistoriska riksmuseet. Jag har varit där med jobbet, så klart och K-G hade också varit där för länge sedan medan mina föräldrar aldrig varit där.

Det var en intressant men otroligt varm dag som vi avslutade med att gå en kort sväng i den Bergianska trädgården men jag tyckte nog att det var lite för varmt för att det skulle vara någon höjdare.

Sedan på fredagen bar det av till Lidköping igen men som vanligt när vi ska ut och åka händer det alltid något som inte ska hända. Pendeltåget till Södertälje hamn var försenat och när vi kom fram så missar vi precis tåget till Södertälje Syd. Klockan är nu 15:15 och vi skulle åka med SJ 15:29 så det börjar bli ont om tid och stressen kommer krypande. K-G haffar då en person och frågar om han kan köra oss till Södertälje Syd och tänk att det finns snälla människor som ställer upp. Så han kör oss med ilfart till tågstationen och precis när jag kommer upp till perrongen så går tåget. Så där står vi!

Det var bara att boka om biljetterna hänga en timme i Södertälje och sedan kom snälla underbara Johanna och Dan och hämtade oss. Så en extra natt i Stockholm blev det för att sedan åka hem till Lidköping kl 08:00. Då tog vi det säkra före det osäkra och häcklade på stationen en timme före avgång.

Sedan när vi kom till Skövde så hade vi världens flax och hann med bussen till Lidköping än om det i från början såg mörkt ut men väl på bussen så behövde K-G hoppa av för akut toabesök. Så väl framme i Skara hoppade han av och jag fick fortsätta ensam hem till Lidköping men han kom bara en 5-10 minuter efter mig,
Så resan blev lite dyrare än planerat; 2tåg biljetter och en bussresa extra men men alltid lär man sig något.

Men det kändes skönt att äntligen få komma ner till Lidköping igen, speciellt tror jag för K-G som inte varit hemma på 2 veckor.  Sedan så började vi med "projekt lägenhet" för att möblera om lite och utnyttja rummet bättre. K-G skaffade lådor och började plocka ur sin tv-möbel för att ställa den mot ena väggen istället och sedan bröt vi "sönder" hans hörnsoffa för att göra den lite mindre. =)
När allt var på plats så blev det kanonbra men det tog ett tag, inte liiitee grejer som han har,
Ungefär lika mycket som jag vet en annan som har ;-)

Givetvis höll vi inte på med det där hela veckan utan det varvades med diverse andra aktiviteter.
Men det stora anledningen var ju att på söndagen skulle lilla söta Alva, K-G systerdotter, döpas. En strålande fin och underbar dag och det var mycket spännande också för mig att få träffa Alvas mamma och pappa som jag inte träffat förut. De bor nämligen i Norge! Sedan skulle jag också möta en hel del annan släkt också givetvis. Men som tur är så hade jag ju träffat hans ena morbror och fru förut och hans ena kusin och sambo och det var väldigt kul att träffa dem igen.  Och givetvis att få träffa hans mamma och pappa och andra storasyster med familj igen.

Dopfina

Stolt morbror till Alva Celeste

Vi hann även med en sväng ut till Carolina och Johan, K-Gs äldsta storasyster och man. Åh, vilket häftigt hus de bor i!!!! Stor tomt och underbar trädgård för barnen att springa omkring att leka i. Synd bara att jag inte har någon bild på huset för det är helt fantastiskt cool, dock i mina ögon kanske men ändå.Sedan har barnen en fantastisk koja uppe i ett träd också som pappa Johan har byggt efter sonens önskemål.
Hur som helst underbar kul dag att få vara därute tillsammans med K-G och hans systrar.

Barnen är helt underbara, Carolina har två och Charlotta likaså.
Charlottas äldsta dotter på 4 år deklarerade för K-G att han inte kunde få någon kram eftersom han var för skäggig men att jag kunde få en! Men då fick K-G en kram av Carolinas son på 4 år istället så blev allt bra ändå ;-)

Lilla Alva är en riktigt go och glá unge!
Så gissa om det blev kort på henne tagna för så
klart gör hon sig bra på kort också.

Sedan så hann vi med att bara ta det lugnt och njuta av varandra och att vi tillslut blev färdiga med allt fix i lägenheten, åtminstone det stora projektet vi drog igång. Sedan hann vi med och träffa några kompisar till K-G och drog i väg till Stadsträdgården och lyssnade på ett cover-band som sjöng Kent-låtar. Det var riktigt bra!

Efteråt drog vi och tog ett kvällsdop i Truve! Långgrunt som bara rackarn men underbart skönt!
Något som också var skönt var att vi hann vara ute i Strö och sova över i Casa del Björkhagen och få chans att umgås lite mer med K-Gs mamma och pappa och Charlotta och hennes familj eftersom hon inte är hemma så ofta eftersom hon bor i Norge.

Charlottas äldsta dotter bestämde också att hon skulle ligga där vi skulle ligga och drog in en luftmadrass och la sig ner. Men så flög hon upp och stod klurigt och tittade på sängen där jag och K-G låg så utbrister hon:

"Jag ser nog allt att det får plats en till där i mitten"

Självklart är det bara att spela med så jag plockade fram en kudde till och sa till henne att komma och lägga sig. Det slutade i alla fall med att hon resonerade sig fram till att K-G kunde ligga på luftmadrassen för att han var för skäggig och stacks. Så det slutade med att hon och jag kröp upp i sägen och läste en bok och mös tills hon somnade för att sedan bäras tillbaka till mammas och pappas säng.
Men det var så mysigt att ha henne intill mig och mysa och läsa!
På morgonen så frågade hon faktiskt K-G varför han inte sovit på luftmadrassen! Barn är bara för härliga!

Sedan så var faktiskt dessa underbara semester veckor med K-G över för denna gång. I söndags var det dags för mig att åka hem till Stockholm igen...det var inte lätt det kan jag lova. Och min vana trogen så flännade jag ögonen röda, tycker att avsked är så jobbiga och det känns inte kul att lämna honom och veta att det är ett bra tag tills vi ses igen. Men det är bara att bita ihop, jag har ju valt att ha det så här och trots alla tårar och ont i hjärtroten så är det värt det.

Så nu äntligen är min semester till ända och på måndag börjar jag mitt nya jobb!!!
Denna sista vecka för mig själv har jag inte gjort mycket, tvättat, packat upp och så där men motivationen har inte riktigt infunnit sig efter dessa tre underbara veckor med K-G så det känns bra att få börja jobba på måndag så att saker och ting återgår lite till det vanliga.

Avslutar med en helt underbar bild på K-G!

1:a och 2:a semesterveckan

Jaha, då var det dags igen att göra en uppdatering av bloggen!
Kanske till och med två inlägg eftersom jag ändå haft semester i snart hela 5 veckor.
Rätt skönt men det hade mer än väl räckt med fyra men det blev som det blev i och med att jag faktiskt gjorde slag i saken och bytte jobb!!
Bara så där! nja, kanske inte riktigt men ändå..
Så på måndag börjar jag jobba i Botkyrka igen! =)

Men hur som helst så började jag min semester en vecka tidigare än K-G så jag passade på att njuta några dagar nere hos honom medan han var tvungen att gå upp och jobba. Jag kan säga ett det kändes mycket bra att kunna somna om efter det han gått och inte behöva tänka på att kliva upp.
Vi hann med att gå och lyssna på lite musik i Stadsträdgården, trots att det regnade på rätt friskt och vi hann med att gå på fest ute i Tådene med några av hans kompisar, vilket var kul för några hade jag inte träffat förut och några var det kul att träffa igen.
Sedan hann vi faktiskt också åka ut till Strö och Casa del Björkhagen för att hälsa på K-Gs mamma och pappa.

Underbara människor i Tådene

Stadsträdgården

Familjen Klarbär *mums*

Det kändes faktiskt lite speciellt att K-G ville följa med och få visa honom var jag växte upp och sedan så klart mötet med min mamma och pappa. Inte för att jag oroade mig över det men helt klart en speciell känsla.

Tågresan upp på 10 h har nog aldrig gått så fort som denna gång, men jag har nog heller aldrig sovit så dåligt som denna gång trots det så kändes det helt okay när vi kom fram 07:00 på söndagmorgon. (hela tågresan Skövde-Umeå tog 14h)
Tilläggas bör ju också att vi tyvärr missade bussen till Skövde och fick ringa K-G snälla mamma Anita som fick köra in oss till istället. En miss av oss helt klart!
Men vi hade tur med vädret och Norrland visade upp sin allra bästa sida med strålande sol och skön värme.
Efter en stunds vilande och middag. vi hade grynkorv med oss från Lidköping, bestämdes det eftersom det var Åselemarknads helg och Playtones spelade på hembygdsområdet åkte vi dit för att lyssna.
Vilken lyckad kväll och vilket drag!

The Playtones

Tyvärr hade vi inte lika tur dagen efter då vi skulle gå på marknaden! Det verkligen ösregnade ner och det var inte så speciellt kul att gå där men det fick gå ändå.
Men usch så blöt och kall jag blev med tanke på att jag då inte hade någon jacka.
Köpte inget speciellt på marknaden, ett par örhängen, bigarråer och två stämplar.
Min farbror, faster och kusin  prövade också lyckan på marknaden i regnet och kom förbi hemma hos oss på eftermiddagen och åt. En mycket trevlig eftermiddag trots regn och dåligt väder!

Det gjorde dock ingenting! För pappa fick äntligen någon att spela Couronne med! Och jag kan lova att de utnyttjade spelet väl. Ska väl erkänna att även jag lockades med in i spelet och var med och spela och på slutet lyckades vi faktiskt få mamma till att spela också! Så då spelade jag och K-G emot mamma och pappa, det var riktigt roligt.

Sedan hann vi göra en tur till Älgens Hus, i Balsjö. Där fick vi klappa älgkalvar och två stora älgtjurar.
Det var rätt häftigt faktisk än om jag varit där en gång tidigare för ca fem år sedan för känslan var den samma.
De höll på byta päls så man blev rätt fet och kladdig om händerna men det luktade inte alls illa.

K-G och jag klappar tjuren Isak

Sex stycken älgkalvar fick man klappa

 Sedan åkte vi till min mormor i Ledusjö några dagar också!
På vägen dit passade vi på att stanna i Holmfors,där bor en karl som heter Roger Björklund och han har skapat en helt otrolig och magisk plats hemma på sin tomt. Jag var där i samma veva som jag var på Älgens hus och jag fastnade totalt. Så vi stannade där och vilket ställe det är! Jag är lika tagen denna gång som jag var då! Det är bara så häftigt och man fylls av magi, ro och fridfullhet och det hade tillkommit en hel del nya saker sedan jag var där sist! =)

Konstnären själv

Vy över en liten del av Stubbriket

 I Ledusjö hann vi med att köra fyrhjuling så klart,äta surströmming i bagarstugan som pappa gjort i ordning, köra lite bil och kolla runt lite. plocka hjortron, spela ännu mer couronne, gå på Nordmalingsmarknaden och bara ha det skönt.

K-G ska prova köra fyrhjuling

och jag vågade faktiskt åka!

Tillbaka hemma i Fredrika hann vi faktiskt också med en tur till Lycksele!
Vi åkte till Gammplatsen  än om jag inte egentligen ville åka dit så blev det en bra dag ändå!
Faktiskt så var det en hel del som jag inte hade sett och det var spännande att gå runt där och titta och läsa på skyltarna om hur det fungerade förr i tiden.
K-G och pappa prövade också på att köra skogsmaskin. Så en rätt grå mulen och regntung dag blev en rolig dag som avslutades med plankstek på altanen.

En koncentrerad K-G

Sedan var den veckan slut och det var dags att bege sig till Stockholm för några dar innan vi styrde kosan mot Lidköping

Lidköping 2,0

Jahapp, då var det dags igen för uppdatering kanske...
Med tanke på att jag tyvärr tappat rösten och börjar känna mig urless på att inte få prata så kanske en uppdatering av bloggen blir bra. =)

Hur som helst så åkte jag ner till Lidköping igen för hela sex dars ledighet.
Det var hur mysigt som helst att få rå om varandra så länge!

På torsdagen åkte vi ut till Strö, där K-G är uppvuxen och hans föräldrar bor.
Det var trevligt att få träffa hans mamma och pappa och storasyster med familj. Två små söta syskonbarn fick jag också chans att träffa. =)
Jag åt nässelsoppa för första gången och det var riktigt gott!

På fredagen var det ju arbetsdag så jag passade på att ta sovmorgon till 11!!!! Helt otroligt men skönt! Hann dock med lite "hemmafru-arbete" som att vika tvätt, tvätta, diska och laga mat. Städa stod dock inte på listan denna gång. ;-) (ni som känner mig vet hur mycket jag uppskattar att städa)

Vi döpte honom till Nico

Sedan ringde det på dörren och där stod K-G med blommor och paket. Hur gulligt som helst!

På lördag träffade vi hans kusin och hans tjej. Jättetrevliga och mysiga personer. Sedan åkte vi ut med dem till K-Gs morbor och hans fru dvs kusinens föräldrar. Det var en trevlig eftermiddag med trevligt sällskap och god mat. På kvällen hamnade vi i en replokal där K-G hjälpte två stycken att lägga på lite trummor. Jag har kommit fram till att min älskling en aningens aningens musikalisk. ;-) tänk om jag kunde få en uns av det då skulle jag vara glad. Han bara klev in lyssnade vad de hade spelat in hittills och på vad de ville att han skulle spela och sedan satte han bara igång. Musiköra och talang så måste det vara!

På söndag åkte vi ut till Strö igen med hans kusin och tjej för att åka ut med båten Charlina med K-Gs mamma och pappa. Hur härligt som helst att åka ut på Vänern och vilken miljö sen. Helt otroligt och vilken dag vi hade också! Jag passade på att ta årets första dopp! 16 grader varmt, kanske en aningens galet men tillslut badade även K-G, kusinen och tjejen och tyckte att det var helt ok än om jag då sagt det några gånger innan. Men mina norrländska mått räknades uppenbarligen inte..

Jag funderar starkt på om det är värt det...

...men i ska jag

Dagen avslutades med korvgrillning

En skön dagar som jag inte ville åka ifrån!

En stor dag!

I dag hade Tjugofyrakyrkan grillpremiär! Årets första men definitivt inte sista grilltillställning. =)
Men inte nog med att det är trevligt att träffas och grilla utan vi hade också Tjugofyrakyrkans andra dop.
WOHOOO! Det är stort och ett tecken på att vi växer och blir större och starkare som församling och en bekräftelse på att vi gör någonting bra.

Inte för så länge sedan så var det De har och De gör när jag pratade om Tjugofyrakyrkan med någon annan. Men JAG är ju också en del av den på ett helt annat sätt än när jag började hänga med på picknickar och annat skojsigt. Mycket vatten har runnit under broarna och jag är inte samma person inuti som jag var i från början. Rätt häftigt när man tänker på det att man kan komma till en sådan ro och frihet och inte känna någon som helst oro för. Nä, kanske inte helt utan oro men det är en oro på ett helt annat sätt. Jag behöver inte överanalysera allt till minsta beståndsdel och jag behöver inte älta och tänka en massa tänk om utan jag kan istället försöka vila i att de mesta kommer att lösa sig på något sätt. Kanske inte som jag hade tänkt mig i från början men svaret finns om jag bara stannar upp och verkligen lyssnar.

Jag ska inte säga att det är enkelt att bara i en grisblink ändra sättet att tänka för de är det inte men det är det man har gemenskapen till för och jag har Chrissy, till henne vänder jag mig till när jag kör fast i maxläge. Hon säger inte alltid det jag vill att hon ska göra men hon säger det jag behöver höra.
Jag behöver vår "skäll och pepp-samtal" utan dem skulle jag bli lite vilse och inte riktigt tänka som jag borde. Då kör jag mitt eget race men det är kanske inte alltid det rätta att göra alla gånger och vägen tillbaka kan vara lång när man måste vända.
Hur som heslt så är jag glad att jag har alla underbara människor i Tjugofyrakyrkan och så klart pastorerna in räknade. =)
Utan dem vet jag inte om jag hade orkat den förskräckliga hösten som blev eller allt annat som tillkom på det. Att känna att jag inte behöver bära allt själv utan har 22 andra att lätta mitt hjärta för.
Det är så underbart skönt!
Nu är jag visseligen inte ensam längre efter som jag funnit kärleken men kärleken till Gud och till tjugofyrakyrkan går inte av för hackor och den vill jag inte byta bort för allt smör i Småland.
Men visst är det skönt att få dela mitt liv med min K-G så klart det ska jag inte sticka under stolen med.

Nu blidde det ett litet stickspår men det vara bara för vi ändå firade DOP idag och hade grillpremiär.
Det var ju inte allt för länge sedan som jag valde att döpa mig. Den 13:e juni har det gått ett år sedan, tiden går undan och jag ångrar ingenting. I och för sig hade jag inte gjort det om jag skulle ångra mig efteråt.

Men den gången så stod jag som betraktare och åskådare, en helt annan upplevelse men ändå så kände jag samma känsla som när jag själv hade för ett år sedan. Visserligen döpte jag mig ute på Lida i Tullingesjön istället för i en badtunna med varmt vatten. Frågan är bara vad som var trevligare kallt vatten ute på Lida eller varmt vatten i en badtunna där 20 killar redan badat i?!! Kanske hugget som stucket egentligen vatten som vatten. Det är inte varmt eller kallt vatten som betyder något utan handlingen att bli "doppad" och det man säger Ja till. Att välja genom dopet visa att man tagit emot Gud och tror på honom i sitt hjärta och att man lägger sitt liv i hans händer. Genom dopet lämnar man det gamla och "trasiga" bakom sig och låter guds ljus lysa över sig.

Nu har inte jag och han som blev döpt denna gång haft samma resa till tro och till dopet men varje resa är unik och lika värdefullt men jag vill dock bara påpeka att jag var den första som döpte sig i Tjugofyrakyrkan. ;)

Dags igen för en uppdatering..

Nu har våren kommit med stormsteg!
Känns helt underbart efter denna långa vinter med kyla och snö...hmm..och det ska komma från en som är uppvuxen i Norrland.. Men men ingen är felfri ;)

Hur som helst har jag haft en helt fantastisk påskhelg!

Livet är helt enkelt great just nu!

Visserligen inte helt smärtfri men det förväntar jag mig inte heller bara så där. Än om det varma vädret är gudomligt skönt och välkomet. Mindre ont i allmänhet dock fortfarande smärta till och från i händer och fingrar.Och fullt med kärlek i mitt hjärta... =)

För visst är det så att det finns en speciellt person som fångat mitt hjärta!

En person som är helt underbar och speciell! Han får hela min själ och hjärta och sjunga och hans värme omsluter mig på alla tänkbara sätt. Det var honom jag hittade i Lidköping och det var av honom jag fick nallen Hector! =)
Jag trodde inte att man kunde känna så här. Han dök upp i mitt liv och vände upp och ner på allt och fick mig att tro på kärleken. Någon som jag väntat på men inte vågat drömma om!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det finns inte ord som räcker till att beskriva hur speciell han får mig att känna eller hur speciell han är!

Han passar så bra in i mitt liv och kompleterar det på ett helt underbart sätt.
Älskar hans varma ögon och sättet han ser på mig och känslan som det ger mig.

Nu låter jag som om jag svävar i det blå och det gör jag nog också men vi tar en dag i taget och lever i nuet trots att det finns ett avstånd mellan oss. Vi var medvetna om det i från början och tar det med ro och det är skönt. =)
Tur att det finns msn, skype, facebook och telefoner när det kniper.
Vi vet var vi har varandra och det är så skönt att ha funnit någon att få dela sina tankar, funderingar och drömmar med.



Vi har spenderat en underbar påskhelg tillsammans med min släkt och mina vänner!
Han gjorde succé, inte för att jag tvivlade på det dock!

Vi hann med att täffa min moster och morbror på långfredagen, påskmiddag med Johanna och Dan och sedan var det dags att möta Tjugofyrakyrkan på söndagen.

Han klarade det med bravur! Men det visste jag redan fast å andra sidan är jag kanske lite partisk. =)

uppdateringsdags..

Kom på att det var dags att uppdatera bloggen lite.

Insåg att den 13:e februari var rätt länge sedan med tanke på att det nu är början på april.

Så vad har då möjligtvis hunnit hända:

Jo, jag har hunnit vara en sväng ner till Lidköping, som ligger i Västergötland vid Vänern, Trevlig stad tycker jag absolut än om det kanske inte var för den skull som jag åkte ner dit. ;)
En resa som inte tagit slut än utan faktiskt bara har börjat..

Denna kompis fick jag med mig hem.
Han heter Hector! <3

Sedan har jag fått börja med vattengymnastik på Hälsopoolens Rehabklinik på Rosenlunds Sjukhus.
Ska bada/träna ända fram till sista maj!
Mycket bra och jag tycker nog att det har gett resultat i den form att jag inte har lika ont längre. Nu ska jag väl i och för sig inte ropa hej förrän jag klivt över bäcken men jag har mindre ont och orkar lite mer. Än om jag i dag inte mår alltför prima men jag skyller på vädret. Men det känns skönt i alla fall att få någon rätsida på det hela och jag har en jättebra sjukgymnast också som jag träffar och får lite tips och råd. Ska bland annat införskaffa inlägg i skorna och lite andra hjälpmedel som an underlätta för mig.

Sedan har jag varit hem till Norrland på en liten mini-semster (se tidigare inlägg)

Denna vecka har jag också på tisdagen, tillsammans med delar av tjugofyrakyrkan (de som kunde) lyssnat på John Burke på New Life. Det hölls en församlingsplanteringskonferens på två dagar,  "Stockholm 2020, där. Tyvärr kunde jag bara delta på kvällen när John Burke föreläste men hans föreläsning om vad som är viktigt när man startar ny församlingar och de tankar han hade haft när han startade "Gateway church". Han poängterade att det är viktigt att skapa känsla av "Come as you are and no perfect people are allowed but we hope that you don't stay that way." 
Men för att kunna förändra sitt sätt att leva och sitt sätt att tänka så måste man känna sig trygg och accepterad utan den förståelsen och känslan kommer man ingenstans.


Jag kände igen mig i mycket av det som han berättade om vad man behöver tänka på när man startar nya församlingar i ett "icke-kyrkligt" område för det var precis det som drog mig till tjugofyrakyrkan i från första början. VÄNSKAP och känslan av att det är jag som är viktig inte hur jag ser ut och vad jag tror på.
Så helt klart har vi något bra på gång och att lyssna på honom var en bekräftelse på att vi gjort många saker rätt! =)
Jag är oerhört stolt över min kyrka och utan människorna som gör kyrkan vet inte jag om jag hade klarat denna hösten som varit! 

Norrlandsresan

kanske lättare att läsa om inte inläggen blir så långa därför blir ett eget inlägg om min norrlandsresa för en vecka sedan.

10 dagar fick jag chans att vara i hemma i Norrland...hemma ja... kanske inte riktigt den känsla om det inneburit förut. Känslan av hemma infann sig inte på samma sätt som förut. Helt plötsligt har hemma blivit borta! Konstigt men dock ändå lite sant. Det är klart att det kommer att vara hemma men det är inte mitt hem på samma sätt längre utan ett hemma-borta helt enkelt. Men hur som helst så var det skönt att packa väskan och dra hemåt. 

Jag hade resesällskap av Hector och Barbaflink (ej på bild)

Jag åkte nattåget upp och kom fram till Umeå Östra bara en haltimme försenad denna gång i jämförelse hur det var i när jag skulle upp i julas. Hur som helst så mötte pappa mig och vi åkte till mormor för att mellanlanda där och käka lite frukost. Mamma och jag hann även in på Wäringstams och kika på lite kläder. Sedan bar det hemåt mot Fredika!

På samiska

Det var ett finfint väder så pappa och jag beslöt på söndagen att vi skulle åka till Tallsjö och till Abbarvattne' och pimpla. 

Pappa visade vägen och jag körde eftersom vi inte hade
någon kälke att sitta på så fick mamma vara hemma.

            Pappa tyckte att jag också skulle finnas på bild när jag borrar hål för att pimpla. (förstår inte varför)

Tydligen skulle jag vara med på bild där jag håller i pimpelspöet också

Men sedan försvann det vackra vädret och tyvärr så var inte vädret någe vidare på måndagen men då åkte vi till Lycksele och kikade in på Dollarstore. När vi åkte därifrån så började det att regna och det fortsatte regna på kvällen. Men dock på tisdagen så var det mulet och mindre trevligt väder men då ringde grannfrun och ville bjuda på våfflor och det tackade vi inte nej till.
Det är för övrigt min gamla dagmamma och det är alltid lika kul att hinna ses en stund. =)

På onsdagen var det ännu sämre väder för då snöade det!
Men vad gjorde det, vi passade på att grilla i alla fall! Det var inte kallgrader i alla fall!
Så i värsta snövädret så grillade vi parisare och åt det när snön föll som värst.

Pappa fick eldkorgen av oss i julklapp

På torsdagen så var det visserligen sol men uj vad det blåste snålkallt.
Det var inte alls trevligt! Men då passade vi på att åka till Umeå och springa i lite affärer men vi svängde även in i Vännäsby på returmarknaden där.
Men på väg dit så fick vi syn på fyra älgar.

 På fredag var det skapligt väder men då åkte vi till mormor för att vara där över helgen eftersom jag skulle flyga hem på söndagen.
Jag och mamma passade på lördagen på att gå in på Wäringstam ytterligare en gång. Lite nya kläder blev det allt. Det är uppenbarligen så att det är där man ska åka och handla kläder....

Men sedan blev det allt skoterdags igen. Denna gång tog pappa och jag var sin skoter och körde runt och tittade. Det var hur kul som helst och bra väder! Många skotrar och folk som var ute.
Pappa hann med att tippa av också, det såg för tokigt ut! Vilken tur att det gick bra!



  

Sedan på söndag så var det dags för mig, Hector och Barbaflink att flyga hem igen. 

Landade på söndag i ett snöfritt Stockholm, vilket kändes väldigt skönt.

Att dessutom få komma hem igen efter 10 dagars semester var också väldigt skönt.

Jag hade en underbar vecka i Norrland med mamma och pappa men ingenting klår känslan av att få sova i sin egen säng.

Tjugofyrakyrkans första gudstjänst

Så har vi i Tjugofyrakyrkan haft vårt första "riktiga" Femton:nollnoll!
Vår första Gudtjänst som kyrka efter vår releasfest för två veckor sedan.
En händelse som jag tror att vi alla var lite spända och nervösa inför.
Releasfesten var en stor händelse som lockade massor av folk men det var ju  något speciellt.
Men det var ju bara startskottet och idag infann sig känslan av att NU är det på RIKTIGT och jag tror att det kändes lite hos oss var och en.

Det var lite som Nicklas, en av pastorerna, sa innan vi började att det är lätt att fastna i allt runt om kring ljud, ljus, decor m.m men det är inte det som gör att folk vill komma till oss.Det är inte det som gör skillnad hos folk som besöker oss.

Utan det är vår sjukt bra lovsång, livemusik och undervisning som gör skillnad hos folk.
Att vi är en kyrka som inte är så stel och tillknäppt. 
Att vi och är närvarande mitt bland alla människor och tar oss tid att lyssna och vara lyhörda för andras liv och historia.
Att man känner sig välkommen oavsett om man är kristen eller inte!
DET är så som vi utmärker oss som kyrka!
DET är så människor känner sig välkomna hos oss!

Och jag tror att det är det som gör att människor känner att de vi komma tillbaka även de människor som kanske redan har en kyrka att gå till.

Men vad vet jag...
Jag vet bara att jag känner mig hemma hos Tjugofyrakyrkan just på grund av just DET.
Att man får chans att vara med oavsett vem man är eller tror på. Det pelar ingen roll vad man bär i ryggsäcken eller har gjort. Man behöver inte vara med på allt om man inte vill utan man får vara med när man känner att man vill eller kan. Det finns ingen tvång och det finns inga krav utan helt frivilligt hur mycket tid man vill lägga ner och om man bara vill komma och gå eller vara delaktig in några av våra team ex ljud, ljus, media, musik, cafe + decor + barn + gäst.

Själv så har jag valt för min egen del att vara delaktig och vara med och bära visionen för kyrkan och det ångrar jag inte för en sekund. Mitt liv har tagit en otrolig vändning och mycket vatten har flutit under broarna och jag är inte samma person som jag var då.

Sedan kanske några av mina "gamla" vänner tycker att jag är två personer i ett. Det stämmer säker men det är något som jag är stolt över. Jag står för att jag är helt galen och kanske ibland borde vakta min tunga och att jag är en person när vi har möten. Men så är det ju!
Jag är också en tredje person när jag är på jobbet!
Det är bara så att jag kan inte vara crazybananas när vi har femton:nollnoll.
Däremot är det inget som hindrar mig från att vara det innan mötet och efter för lite professionella måste vi ju faktiskt vara för att folk ändå ska ta oss på allvar.

Men hur man än vrider och vänder på det och vilken situation som kräver vad av mig så är DET ändå JAG!! Då får alla andra tycka vad katten de vill!!!