Jaha... en vecka närmare jul och nu så börjar jag väl smått känna att mitt liv hinner i kapp.
Känns som om det gått lite väl fort och att jag kanske inte riktigt har hängt med och kanske inte heller velat ta i tu med vissa tankar och funderingar heller för den delen. Men någonstans tog det stopp och jag nådde klippkanten där det faktiskt tack och lov tog stopp. Men jag insåg för några veckor sedan att det är okay att falla, det är okay att hoppa. Det är en ny känsla som tillkommit på min resa. att jag faktiskt kan tillåta mig att falla med vetskap att någon fångar mig och att det är okay att släppa taget.
Jag behöver inte vara stark och jag behöver inte alltid vara på topp.
Det är en skön känsla än om den också är otroligt jobbig eftersom det innebär att man inte har kontroll.
För mig var det en enorm befrielse att inse att jag inte alltid behöver "hålla ihop" det och låtsas känna något som jag inte känner.
Jag har tillåtit mig att reflektera och fundera över vad som har hänt och jag har gått igenom bloggen och insåg att det runnit en hel del vatten under broarna som jag bara låtit rinna utan att ens stanna upp och riktigt känna efter vart jag är på väg. Ångrar inget och jag skulle göra om det igen! Faktiskt!
Men nu är jag kan snegla lite i bakspegeln och haft tid och reflektera lite så spann livet på lite väl fort och det nya var inte helt kompatibelt med det nygamla livet. Jag kan inte klona mig och vara på två ställen samtidigt än hur mycket jag än skulle vilja det. Det tärde mer än vad jag kanske vill erkänna men så var det.
Jag fick inte ihop mitt nya pendlarliv med det "egentliga riktiga" livet här i Sthlm med kyrkan och med alla vännerna. Jag kände mig kluven och ville ge allt när jag var här i Sthlm och lika mycket de helger jag inte var hemma. Lägg också på daglig smärta och värk också. Klart att det blir ohållbart i längden.
Men sån är jag, tyvärr ibland lite för mycket allt eller inget.
Jag glömmer bort mig själv också och sätter allt annat i fokus och vill alla väl.
Men efter att ha kommit till smärtkliniken och insett att jag ibland lever mitt liv lite destruktivt när det kommer till smärta kunde jag med deras bild applicera den på resten av mitt lev och leverne för att på så sätt komma runt min smärta och värk för att inte göra den värre.
Vad har jag kommit fram till som jag inte "visste" om innan?
Jo, att jag inte behöver göra allt jämt utan det går bra om jag gör det en annan dag.
Att jag faktiskt inte klarar av att vara med jämt och ständigt för att jag behöver egen tid att reflektera, fundera och ladda om. Jag måste acceptera att jag faktiskt inte orkar lika mycket som förut och behöver mer tid för återhämtning. Jag behöver också hitta nya sätt att få samma tillfredsställelse som när jag inte hade lika ont som jag har nu och acceptera att jag alltid kommer att dras med kronisk värk i musklerna till och från.
Lära mig leva med värken på ett nytt sätt så att jag inte behöver ha tok ont utan kan känna att jag faktiskt mår bra och orkar med det som gör mig glad.
Vad innebär det då konkret?
Jo, att jag vet att jag måste prioritering om vad som är viktigt för mig att göra och vad jag måste göra för att må bra och hålla smärtan i schack. Att jag inte försöker smälla in hur mycket som helst på veckorna när jag jobbar för att hinna med att återhämta mig och att jag inte kan engagera mig i allt och vara med överallt.
Jag behöver tid att vila och inte göra någonting för att känna att energin återfylls fortare än den försvinner.
Tyvärr är det ingen lätt balansgång och det är klart att man vill vara en engagerad pedagog/kollega och teammedlem i kyrkan och att vara på jobbet, med vännerna och träffa nya människor är underbart trevligt, kul, inspirerande och ger otroligt mycket energi men det tar också en hel del energi och kraft.
För än om jag vet att jag inte behöver visa mig duktigt eller måste ge allt, så är jag lite för mycket allt eller inget och ger allt och gärna lite till om jag måste. Det innebär att jag går lite för mycket på vilja och ignorerar då i många lägen att jag har ont och att jag inte orkar, och då kraschar jag ordentligt när jag stannar upp,
Det blir inte bra och uppförsbacken är otroligt lång och tung efteråt.
Nu kan man ju undra hur i hela friden jag kom på att vara så klok helt plötsligt?
Ja, bra fråga! Men nu när onödigt brus är borta och lusten till att skriva är tillbaka så ser jag och hör klart igen. Det är dubbelbottnad känsla, som jag beskrivit tidigare, en skön men ändå jobbig känsla. Fast jag måste säga att det känns otroligt skönt att kunna se saker på "rätt" sätt. Nu gäller det att hitta tillbaka till lugnet som jag vet finns inombords. För att nå dit så kommer jag att få göra en hel del omprioriteringar som kanske inte kommer att uppskattas och jag som den person jag är kanske inte heller kommer att gilla och det kommer att bli en berg och dalbana skulle jag tro. Men jag är bredd att ta den smällen för att må bra och känna att LIVET ÄR BRA!
Det blev ett länge inlägg än vad jag hade tänkt men samtidigt så tror jag att lösningen är närmre än jag tror och det gäller bara för mig att håva in den, vare sig jag gillar lösningen eller inte. Som alltid så blir det alltid bäst när jag stannar upp och lyssnar i stället för att köra på som jag vill och tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar