söndag 26 januari 2014

Passion 2014

Jahaja, då lyckades jag då helt från ingenstans hitta lite skrivatlust igen då.
Nä, riktigt så är det inte än om det var ett tag sedan jag skrev och uppdaterade denna blogg.
Jag har bara inte haft behovet av att skriva. Låter kanske märkligt men min blogg är mitt verktyg att bearbeta saker som händer i mitt liv, därför heter bloggen också om allt och ingenting - en blogg om mina tankar och händelser i mitt liv. Tyvärr hittar jag inte lusten och orden att skriva men när jag väl gör det så mår jag mycket bättre. Skrivandet är min ventil att få utlopp för det jag tänker och få rätsida på min tankar. Men i bland så mörknar det och då försvinner lusten att skriva och därför kan det bli långt mellan inläggen.

Hur som helst tillbaks till rubriken.
I går hade vi Passion, en bön och lovsångskväll, en helt grym kväll. (det har det varit de andra gångerna också). Vi lovsjunger Gud och ber för och om olika saker. Lovsångsteamet var grymma och det var en sådan häftig känsla i lokalen denna kväll.

Sedan blev vi som är en del av Tjugofyrakarat, Tjugofyrakyrkans barnkyrka, kallade att ställa oss framför scenen och vi bad tillsammans över barnen och tackade Gud för alla fantastiska barn och möjligheten att få sprida HANS ljus till de allra minsta och Tinas vision och tankar kring Tjugofyrakarat. När jag står där tillsammans med Tina och alla de andra fantastiska människor och ber så översköljs jag av en våg av värme och tacksamhet. En pusselbit som jag vridit och vänt på bara helt plötsligt hamnade rätt.

Sedan bad Susanna för mig och jag för henne och den där vågen av tacksamhet blev bara tydligare och tydligare. Hannah delade en bild med oss om att Gud står framför oss och har oss i sitt fokus och säger jag älskar dig!
Då kände jag tydligare än någonsin att jag också måste dela med mig av vad som fanns i mitt hjärta.
Så klart klarade jag inte av det utan att gråta men det är ju min vana trogen att göra det, antingen gråter jag eller så skrattar jag. Så skojade Nicklas att jag inte fick göra varken det ena eller det andra men då var det redan försent. :-)

Jag kände en sådan enorm tacksamhet över att jag får göra det jag älskar och det är att ta hand om barn. Att jag får göra det jag är utbildad till och har ett jobb att gå till. Varför har jag då trilskats med att säga: Nej, jag jobbar med barn så jag vill inte när det är det jag kan. Självklart ska man vidga sina vyer och lära sig andra saker men varför inte vara en del av det jag älskar dvs ta hand om barn och utmana dem och se dem växa. Det vet jag inte, det är väl en del att vara en obstinat 3 åring som säger: Vill inte och kan själv! Tina gav mig den liknelsen om att relationen till Gud ibland är så. När jag tänkte efter så insåg jag att i det här fallet så är det nog så.
Anledningen till att pusselbiten sa plopp var att jag valde att lyssna och verkligen förstå vad är det du vill säga mig. Där av min våg av tacksamhet och stolthet över det yrke jag valt att kalla mitt.
Varför mina tårar kom handlar nog om att jag kände av den ro och frid som jag kände då jag jag först kom till tro. Jag känner mig lika tillfreds idag, dagen efter passion, som jag gjorde dagen efter Christine och Maria första gången kom hem till mig och jag kom till tro och som jag gjorde dagen efter samma personer döpte mig. Detta var ett nytt steg i min relation till Gud och på min resa som kristen.

Så jag tar som vanligt ett steg i taget, jag är en del av Tjugofyrakarat och jag försöker vara en del av det teamet så mycket jag kan utan att helt lämna Välkomstteamet som jag varit en del av sedan start i stort sätt. Jag prövar vara en del av två team om jag håller rent fysiskt och prövar mig fram nu när jag lagt dit en ny bit i mitt livspussel och ser med spänning framemot nästa utmaning. Och jag lär säkerligen vara lika obstinat då men jag vet att Gud älskar mig och han väntar ut mig till jag är redo att lyssna och förstå och han låter mig hållas tills jag inser att jag har fel.
För så underbar är bara HAN.