 |
| Tjugofyrakyrkan goes slott |
Lovsången var underbar och lovsångsteamet levererade så taket lyfte på den lilla rummet och på söndagen hade vi småguppsutmaningen 2013 efter att vunnit bucklan två gånger i rad var det dags att låta någon annan vinna.
 |
| Lovsångsteamet levererade så taket lyfte |
 |
| Vinnare av smågruppsutmaningen 2013: Alex & Stephanie |
Jag hade velat posta ett filmklipp här från smågruppsutmaningen men tyvärr så ville inte blogger gå med på det men men..
Hur som helt så var det en helt fantastisk helg som jag kanske inte riktigt än landat i. Det var en helg med fantastiska människor, lovsången var fantastik och både pastor Nicklas och Lydia talade inspirerande. (som vanligt). En av deltagarna frågade om vi ville, helt frivilligt berätta om vad vi upplevde på 48 h.
Jag kände att jag var tvungen att smaka lite på det och landa lite därför har mitt svar dröjt lite och jag har läst lite vad andra svarat. Vilket inneburit att jag måste fundera och vända och vrida lite till på allt som hänt.
Egentligen har väl inte extra ordinärt hänt under denna helg men kanske har jag först 3 år efter mitt dop och resan med Gud startat, landat lite i min tro på Gud och vad den innebär för mig. Jag har skrivit om den fantastiska upplevelse tidigare, får man ingen universell lösning på saker och ting som är svåra eller krångliga men livet blir lite lättare att leva men också på många sätt svårare att leva och det är väl det som jag brottats med rätt länge. Det är en del av denna resa av personlig utveckling men jag kan lova att det inte har varit/är lätt men tack vare en fantastisk kyrka, vänner, smågrupp och pastorer så blir ändå livet och beslut man tar lättare än om man är för upptagen att märka det själv. Man är mänsklig helt enkelt!
Där pusselbitar mer och mer börjar fastna på rätt ställe och passa ihop och blida ett mönster som jag kämpat och funderat på länge. Då gick det plötsligt upp för mig att jag måste sluta försöka så mycket utan bara låta det vara och bara känna. Jag är en känslomänniska med känslorna mest på utsidan och för att skydda mig själv, bildar jag en mur av försvar trots att jag numera egentligen inte behöver. Gud älskar mig ju ändå precis som jag är, Gud skyddar mig och hjälper mig när det stormar och är svårt än om jag egentligen vet detta och kan i minnet plocka fram den känslan när Christine och Maria döpte mig, är det svårt att bryta gamla mönster.
Hela denna helg har varit inspirerande om vad denna höst och livet har i sitt sköte. Stämningen och atmosfären gick VERKLIGEN att ta på. Den låg som ett moln i rummet och omslöt alla som befanns sig där åtminstone upplevde jag det så. För under denna helg insåg jag att jag gjort helt fel, jag har försökt göra som alla andra egentligen; att be på ett visst sätt, kunna se bilder eller till och med tala i tungor. Men det är inte jag och jag behöver inte kunna något av det där utan snarare tvärtom jag behöver hitta mitt sätt att ta in stämningar, möten och när vi ber. Jag hade liksom fastnat i bilden av hur alla andra ber eller profeterar och då missar jag allt som den känslomänniska jag är måste jag göra saker med hjärtat inte med huvudet.(men jag glömmer som oftast bort det av någon anledning, antagligen för att skydda mig själv) Men allt inspirerande tal om denna höst och ta för oss av Gud och hans gåvor och fantastisk lovsång vågade jag lyssna inuti hjärtat och bara vara i den känslan när vi bad och sjöng. Det uppvaknandet var helt fantastiskt och fortfarande än idag så har jag nog inte riktigt landat i det än om känslan av gåshud och värme infann sig idag när vi hade höstens första Gudstjänsten precis som på 48h.
Jag har sedan 2010 haft väldigt ont i olika delar av kroppen och ett tag var värken i händerna fruktansvärd men tack vare förbön och ändrad kost och tappad vikt har jag varit smärtfri i över ett halvår och fick för fösta gången förra helg be för andra. Det var stort!
Sedan har jag något annan jag vill dela med mig av också och jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag får en märklig känsla i min vänstra tumme (hör ihop med mitt möte med Gud), det gör inte ont, är egentligen inte obehagligt men det känns och jag har sedan första gången jag kände det låtsas som ingenting. Jag kände inte kan väl jag och ryckte lite på axlarna åt det ändå samtidigt som jag inte egentligen kunde "skämta" bort det. Det blev liksom lite ambivalent kring min känsla i tummen och handen. Men så pratade Lydia om att våga gapa efter mycket och be om stora saker så började jag känna en välbekant känsla i handen. Först blev jag förvånad och hann med att tänka att den där känslan varit borta under hela smärtperioden.
Men denna gång kände jag ett lugn av det och valde att omfamna det istället för att låtsas som ingenting och då kom det! Jag behövde inte fråga eller säga något, känslan infann sig och jag visst precis vad jag skulle göra.
Jag hade en underbar förmiddag tillsammans med en annan deltagare och istället för att göra som jag tror att det ska gå till så gör jag det på mitt sätt. När jag bad för henne så öppnade jag hjärtat på vid gavel och bara öste ur det som fanns och kom därifrån. Det kändes helt fantastiskt och jag kände en otrolig värme i hela kroppen efteråt och handen betedde sig som vanligt. Sedan hamnar jag i någon surrealistisk sfär där kontentan av samlingen och lovsången är vad jag hade suttit och pratat med henne om och jag kände en röst inombords som sa: "Vad var det jag sa!" Så hela den samlingen satt jag mest och log och nickade lite och sedan sjunger Christine sin egen skrivna låt: Du kallar mig din och BAAM så exploderade det inombords och hela jag blev ett enda stor leende.
Ett långt inlägg där jag egentligen inte vet om någon hänger med i svängarna men kontentan av min upplevelse av 48h är att jag äntligen fattat det där med:
Vi vill vara en kyrka som gör Guds kärlek synlig i vardagen genom vänskap, där man förutsättningslöst får vara med var man än befinner sig i livet. Vi vill vara en kyrka där man får vara nyfiken och komma med eller utan en tro. En kyrka som handlar om Jesus Kristus och det han har gjort för oss all (Tjugofyrakyrkan)
För att få den bästa upplevelsen och känna att jag äntligen landat i mitt val att tro på Gud måste jag göra det på mitt sätt och inte låtsas att jag kan göra som alla andra. Det har varit en lång resa och vet ni vad?
Det bästa med allt är att det inte är slut,resan har bara börjat nu på en ny väg!
