fredag 3 april 2015

Passion 2015

Idag är det långfredag och Påskhelg.
Har precis samlat ihop mig och mina tankar och förhoppningsvis så får jag ner det i skrift.
Det är långt mellan gångerna inser jag när kollar igenom mina inlägg.
Men jag inser för mig själv att det gör ingenting, jag skriver när jag får lust och vill helt enkelt.

Ikväll har jag varit på Passion - bön och lovsångskväll som vi i Tjugfyrakyrkan brukar ordna med jämna mellanrum. I juni är det 5 år sedan som jag valde att döpa mig och säga JA till gud. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt val men det har varit en resa och är fortfarande en resa men jag märker mer och mer att jag litar på min tro och på Gud. Jag trodde dock inte för fem år sedan heller att det bara skulle komma direkt men ändå fascinerar det mig när jag tänker tillbaka på tiden före 2009 och fram till juni 2010 då jag mötte Gud. Hur jag var och hur jag betedde mig och hur jag sprang runt i cirklar och sökte efter något och kom ingenstans. Jag minns också känslan på dopdagen när jag kom upp ur vattnet och bara andades ut. En suck av lättnad och frid och ro kom över mig.

Sedan har det under resans gång så klart varit en berg och dalbana av känslor, förundran och även tveksamhet. Gud har växt på mig och i mig och jag känner mig tryggare i min tro idag än om jag inte alltid pratar öppet om min kristna tro men döljer inte det på sociala medier vad jag gör och vad jag håller till än.

Så varför ville jag skriva ikväll?
Jo, som sagt idag var det Passion
Min fina vän Christine stod på scen, den lilla kvinnan med den stora rösten.

Christine är också den person som har betytt väldigt mycket under hela denna resa och som fortfarande betyder oerhört mycket. Hon är också en av dem fem som var med i mitt av Gud när Han helade mig.
Jag har också under hela denna resa från 2009 ingått i hennes smågrupp, där vi pratar bibel, delar livet och är kyrka i vardagen helt enkelt.

Nu står hon efter födseln av två underbara barn på vår scen och sjunger så taket lyfter. Det har hon visserligen gjort ett tag men som hon och jag konstaterade att vid vissa tidpunkter  så swishar vi bara förbi varandra i kyrkan. Ikväll var det första gången som jag hörde henne på scen på ett väldigt bra tag sedan.

Jag blir lika överväldigad varje gång, hur denna lilla kvinna, kan få håret att resa sig och utstråla sådan värme och kärlek. Hon har en gåva i sin röst men också i sitt låtskriveri, hennes texter är personliga och för mig lyser hennes relation till Gud igenom både från scen och från sångerna hon skrivit. Det en gåva från Gud till henne och hon tar vara på den på bästa sätt så att vi andra får ta del av den.

För mig blev det en enorm påminnelse vad Gud gjort för mig i mitt liv. Han placerade denna fina människa i mitt liv och än om vi inte alltid pratar med varandra eller hinner ses så finns hon där som en påminnelse om hur bra det kan bli och att man är älskad av Gud. Alla är älskad av Gud, man vet bara inte om det eller så ignorerar man det, då är det bra att ha en Christine tycker jag. En Christine som peppar och skäller när man behöver det och som man får energi av och blir glad av bara man ser henne.

Vi hann med ett litet samtal och lite bön och jag kände där och då hur lycklig jag är som hittade till Gud eller snarare att Han valde att sätta rätt personer i min väg för att jag äntligen skulle hitta hem till honom. Det är verkligen inte något som jag någonsin vill "slarva bort" än om man måste hitta sin egen väg att tro på och be till Gud. Jag har äntligen förstått det och jag har hittat min plats där man får vara precis som man vill, vare sig man tror eller inte tror. Alla är välkomna gammal som ung.

Jag hoppas att vi någon gång ses i Tjugofyrakyrkan någon söndag!