länge sedan jag bloggade nu igen men nu är det dags för en uppdatering.
Vad har hänt sedan sist då?!
Jo, jag har fått ytterligare ett litet kusinbarn, som heter Rut!! =)
Hur kungligt som helst!
Vissa får syskonbarn men jag får kusinbarn. Detta var mitt sjätte och helt klart det kusinbarn som jag känner mest för än om jag inte fått äran att träffa flickan än.
Förutom de bilder som jag ändå sett. =)
Fortfarande problem med ryggen och så men det är mer en regel än undantag tyvärr just nu.
Men jag ska i alla fall gå och röntga mig nu och ta en massa prover och få träffa någon form av specialist på reumatisk värk och liknande. Vi får se hur det går med den saken..
Hunnit med en sväng till Norrland över jul än om den resan helt klart var ett kapitel för sig.
Var över 10 h försenad så det blev i stort sett bara ett dygn hemma men å andra sidan var det värt det att få vara en stund med familjen än om det var kort. Tåget skulle ha gått 21:22 och jag skulle ha varit framme på slutdestination kl ca 08:15 istället gick tåget 05:15 och jag var framme vid slutdestination 17:30.
En mycket lattjo resa där också en ca 13 h lång väntan på centralen också ska räknas in.¨
Som tur var så gick resan hem bättre än om tåget var 1 ½ h försenat.
Men jag kom hem till Norrland och tillbaka hem hit till Stockholm ändå och jag hade en bra jul ändå med god mat och fina klappar.
Fast det bästa var nog ändå att jag hann träffa mamma och pappa en liten stund. =)
Det var det ändå värt allt besvär tycker jag.
Det är väl allt i stora drag och inte allt för långdraget!
En kul jul helg så att säga!
Något mer blir det inte i kväll än om jag har god lust..
Men jag behöver grunna lite till på hur jag som bäst får ner det jag vill få ner..
Det får jag grunna lite på...
Sov Gott!!
onsdag 29 december 2010
onsdag 1 december 2010
Smågruppsonsdag!
...jag trodde att jag varit med om fantastiska saker redan men tydligen så är det inte slut än.
Och tydligen är det i smågruppen det händer! =)
Å andra sidan var det ju där allting startade för ett halvår sedan.
Det är dock helt fantastiskt att det finns mer att hämta och att ju mer jag är med om ju tydligare blir bilden om vem jag är men kanske den största frågan av dem alla vad är meningen med mitt liv blir tydligare.
En stor fråga men som blir lite klarare och klarare för varje gång någonting som inte går att klä i ord händer.
Ikväll var det som sagt dags igen, gud valde att visa sin storhet bland oss.
Det är helt fantastiskt men jag vet att det kommer att vara svårt att riktigt tro på det om man inte varit med i kväll!
För det var helt enkelt GREAT!!!
En kväll av gråt (så klart från mig) och en massa skratt och kärlek!
Tror aldrig att jag skrattat så gott och gråtit så sköna tårar någon gång förutom när den första helgen i juni förstås.
För jag kan lova dig att det är tufft och det ställer saker till på sin spets att få höra om saker som finns djup inom sig själv och som man inte pratat med en levande själ om. Men GUD vet och han låter det komma i uttryck genom andra människor, genom bön och profetior. Läskigt är det men jag har accepterat att GUD är övernaturlig och jag vill ta del av det, vara en del av det och vara med att dela det med andra.
Jag är så tacksam över den vändning som mitt liv har tagit men det hade skett om inte jag mött fantastiska människor. Nu tänker inte jag dra upp det en gång till men det är något som jag kan prata mig varm om.
Kärleken jag har till mina vänner i Tjugofyrakyrkan och den styrka som de ger mig genom att bara finnas till men framför allt att de finns där för just MIG för den person jag ÄR.
Nu gäller det bara att ta vara på det som kom fram och komma fram till vad jag ska och vill göra med det.
Har jag uppfyllt en dröm redan? Är det så att det är dags att stänga dörren helt och är det så att den tanke och dröm som jag haft för länge länge sedan är den som jag ska "jaga" nu?
Många frågor och stora men också en hel del svar om jag bara lyssnar ordenligt.
Kanske finns det svar på alla frågorna redan nu???
Vem vet!
En sak är säker i alla fall att denna kväll var magisk!!
Och kanske är det som Chrissy uttryckte det: Anneli. jag tror du varit gravid förut och efter ikväll är du nyförlöst!
Kanske har jag varit det, gravid i ett och ett halvt år och sedan ikväll så lossnade bara proppen med ett STORT plopp eller kanske DUNS med tanke på Chrissy och Jake som låg på golvet. =)
(Dock inte så att jag har varit gravid i den bemärkelsen att jag har ett barn att visa upp utan mer i metaforisk bemärkelse.)
Fortsättning följer och jag ser framemot det med spänning!
Bring it on..............
Och tydligen är det i smågruppen det händer! =)
Å andra sidan var det ju där allting startade för ett halvår sedan.
Det är dock helt fantastiskt att det finns mer att hämta och att ju mer jag är med om ju tydligare blir bilden om vem jag är men kanske den största frågan av dem alla vad är meningen med mitt liv blir tydligare.
En stor fråga men som blir lite klarare och klarare för varje gång någonting som inte går att klä i ord händer.
Ikväll var det som sagt dags igen, gud valde att visa sin storhet bland oss.
Det är helt fantastiskt men jag vet att det kommer att vara svårt att riktigt tro på det om man inte varit med i kväll!
För det var helt enkelt GREAT!!!
En kväll av gråt (så klart från mig) och en massa skratt och kärlek!
Tror aldrig att jag skrattat så gott och gråtit så sköna tårar någon gång förutom när den första helgen i juni förstås.
För jag kan lova dig att det är tufft och det ställer saker till på sin spets att få höra om saker som finns djup inom sig själv och som man inte pratat med en levande själ om. Men GUD vet och han låter det komma i uttryck genom andra människor, genom bön och profetior. Läskigt är det men jag har accepterat att GUD är övernaturlig och jag vill ta del av det, vara en del av det och vara med att dela det med andra.
Jag är så tacksam över den vändning som mitt liv har tagit men det hade skett om inte jag mött fantastiska människor. Nu tänker inte jag dra upp det en gång till men det är något som jag kan prata mig varm om.
Kärleken jag har till mina vänner i Tjugofyrakyrkan och den styrka som de ger mig genom att bara finnas till men framför allt att de finns där för just MIG för den person jag ÄR.
Nu gäller det bara att ta vara på det som kom fram och komma fram till vad jag ska och vill göra med det.
Har jag uppfyllt en dröm redan? Är det så att det är dags att stänga dörren helt och är det så att den tanke och dröm som jag haft för länge länge sedan är den som jag ska "jaga" nu?
Många frågor och stora men också en hel del svar om jag bara lyssnar ordenligt.
Kanske finns det svar på alla frågorna redan nu???
Vem vet!
En sak är säker i alla fall att denna kväll var magisk!!
Och kanske är det som Chrissy uttryckte det: Anneli. jag tror du varit gravid förut och efter ikväll är du nyförlöst!
Kanske har jag varit det, gravid i ett och ett halvt år och sedan ikväll så lossnade bara proppen med ett STORT plopp eller kanske DUNS med tanke på Chrissy och Jake som låg på golvet. =)
(Dock inte så att jag har varit gravid i den bemärkelsen att jag har ett barn att visa upp utan mer i metaforisk bemärkelse.)
Fortsättning följer och jag ser framemot det med spänning!
Bring it on..............
söndag 21 november 2010
...insåg att det var dags att uppdatera bloggen lite.
Ett år äldre har jag blitt och haft en hejdundrandes paltfest!! =)
Fick hjälp att trilla 150 paltar och när kvällen var slut hade jag bara 68 kvar.
Känns bra, slipper äta palt fram till jul då.... ;-)
Idag hade Tjugofyrakyrkan sin första DNA-träff.
Förut har det bara varit teamet som träffats men eftersom vi vill vara en kyrka för människor så öppnar vi upp och släpper in andra i hjärtat av det som ska bli Tjugofyrakyrkan. För vi har ju faktiskt inte startat ännu.
Hur som helst så var det i alla fall min tur att få tala från hjärtat och mina tankar.
Höll mig faktiskt från att flänna än om det var nära.
Jag talade om vad som dragit mig till Tjugofyrakyrkan i från första börja.
Det vill säga VÄNSKAP och KÄRLEK!
För att jag skulle stå inför alla idag och prata det hade jag aldrig trott men jag ångrar ingenting och jag är glad åt den vändning som mitt liv har tagit. Självklart har mötet med GUD blivit ett otrolig och starkt möte som jag inte kommer att glömma.
DET mötet hade dock aldrig blivit av om jag inte mött personer från Tjugofyrakyrkan!
Från Jesus Syrkas Vishet:
En trogen vän är ett starkt värn.
Att finna en sådan är att finna en skatt.
En trogen vän är ett omätligt värde,
en tillgång som inte kan vägas på våg.
En trogen vän är en livgivande dryck
och den gudfruktige finner en sådan.
Den gudfruktige väljer sina vänner rätt,
ty de som står honom nära liknar honom själv.
syr 6:14-17
Att finna en sådan är att finna en skatt.
En trogen vän är ett omätligt värde,
en tillgång som inte kan vägas på våg.
En trogen vän är en livgivande dryck
och den gudfruktige finner en sådan.
Den gudfruktige väljer sina vänner rätt,
ty de som står honom nära liknar honom själv.
syr 6:14-17
Att det finns någon som frågar hur man mår, ger en kram när man behöver det och som lyssnar när man behöver och stärker en när man behöver det. För mig har det varit en stor gåva att finna personer som bryr sig om PÅ RIKTIGT!
Det har fått mig att inse att jag inte är stark ensam utan det är snarare tvärtom . Det stämmer att delad glädje är dubbel glädje men också att få dela sin sorg/oro/problem gör det mindra jobbigt. Att jag fått chans att dela mina toppar och dalar med andra människor och på så sätt få kraft att orka lite till trots att jag egentligen vill ge upp. Men också faktiskt få se när saker faktiskt bara löser sig och blir bra.
Speciellt när man som jag kanske har sina nära och kära en bra bit bort betyder det oerhört mycket att känna att man har personer som verkligen bryr sig om en.
Så när min kusin ringde för ca 1 ½ år sedan, och frågade om jag ville följa med på picknick och träffa en massa nya människor tackade jag ja direkt. DET VAR DET BÄSTA BESLUTET I MITT LIV!!!
Efter det har jag varit med på fler picknickar, olika events och Femton:nollnoll och lärt känna er mer och mer. Så när Christine berättade om att det skulle startas smågrupper och frågade mig om jag ville vara delaktig i en så tvekade jag inte en sekund .
Min tanke var att det skadar inte att få nya erfarenheter och lära sig något nytt.
För det är genom mötena med andra i Tjugofyrakyrkan och få vara med och dela livet och berättelser om personliga möten med GUD och andra människor som får mig att fundera en hel del på var jag står och hur jag tänker. Det har berikat mitt liv mer än ni kan ana.
För det är genom mötena med andra i Tjugofyrakyrkan och få vara med och dela livet och berättelser om personliga möten med GUD och andra människor som får mig att fundera en hel del på var jag står och hur jag tänker. Det har berikat mitt liv mer än ni kan ana.
Vi drömmer om en kyrka som har tid för människor.
En kyrka är inte en byggnad eller en verksamhet, utan just människor.
En kyrka är inte en byggnad eller en verksamhet, utan just människor.
Det som gör oss till kyrka är inte vad vi gör utan vad vi är; Guds barn.
Inte pga att vi förtjänat det utan därför att Gud älskar oss.
En kyrka för människor bygger på vänskap.
En kyrka för människor bygger på vänskap.
Personlig vänskap, uppriktig och ärlig vänskap, både djup vänskap och ytlig vänskap.
Vi vill vi investera tid, engagemang och pengar i människor eftersom det alltid bär frukt.
Vi vill vi investera tid, engagemang och pengar i människor eftersom det alltid bär frukt.
Resurser satsade i människor är aldrig spenderade utan investerade.
Vi vill aldrig låta verksamhet inkräkta på tiden för och med människor
Vi vill aldrig låta verksamhet inkräkta på tiden för och med människor
och den verksamhet som kommer att finnas måste vara till för människor; inte tvärtom.
(Nicklas Mörling, 25 februari 2009)
För att få känna en tillhörighet som bara är ENS egna betyder mer än man kan tro.
Jag tror att det är fler än jag som har känt ibland att man är ett ”bihang”, nåns kompis, nåns syster osv, trots att man har ett namn och är en egen person. Därför tror jag att det som Nicklas och Lydia har dragit igång och som vi blir fler och fler som delar är så oerhört viktigt och någonting som behövs. Det är när man känner sig trygg och säker som man vågar utforska nya möjligheter och ta nya steg.
Fast jag hade inte förväntat mig att hitta den inre ro och harmoni som jag länge sökt och inte trodde var möjligt. Jag har visserligen alltid trott att det finns en högre makt som jag inte kan se och att saker sker av en mening och att alla människor finns till av en anledning/orsak men att kalla det för GUD har jag haft svårt att tro.
Min resa startade när jag träffade alla ur Tjugofyrakyrkan, det i sin tur ledde till ett annat möte i början av juni, som slår det mesta. Det resulterade, den 13:e juni i ett troendedop.
Helt naturligt och ett steg som jag ville ta samtidigt som det aldrig varit något tvång eller måste utan ett steg att gå framåt. Fast det bästa av allt är att resan inte är slut än utan den har bara börjat.
Den smågruppsonsdagen den 2:a juni är ett möte som jag hoppas att fler kommer att få chans att få vara med om för det är en mäktig känsla som inte går att beskriva. Att jag sedan fått chans att vara med om det TVÅ gånger slår det mesta hittills. Men efter allt som hänt finns det inga orsaker till att tvivla längre utan det är på riktigt. Det finns kärlek till alla!
För nu har min tro en riktning och det är något som jag kan falla tillbaka på, något som fångar upp mig och ger mig styrka. Jag är bättre rustad att stå pall och det känns UNDERBART!
Det finns en försäkran om att allt löser sig och det finns en lösning och en plan för allt om jag bara tror.
”Att våga förlita sig och lägga livet i Guds händer. Gud existerar oavsett!
Vår tro skall inte basera sig på våra känslor om vi är på humör eller inte
utan basera på att GUD är GUD oavsett vad som händer!”
(anteckningar från träff den 15:e augusti)
utan basera på att GUD är GUD oavsett vad som händer!”
(anteckningar från träff den 15:e augusti)
På något sätt känns det tryggt att veta att HAN har en plan för oss alla och han hjälper och leder oss rätt om vi vill och behöver.
Jag kan jag inte lova dig att jag aldrig kommer förändras
Jag kan inte lova dig att jag inte kommer ha olika humör
Jag kan inte lova dig att jag aldrig kommer att såra dig
Jag kan inte lova dig att jag inte kommer vara nyckfull
Jag kan inte lova dig att jag alltid kommer vara stark
Jag kan inte lova dig att min brister inte kommer märkas
Men...
Jag lovar dig att jag alltid kommer stötta dig
Jag lovar dig att jag ska dela min tankar och känslor med dig
Jag lovar dig att ge dig frihet att vara dig själv
jag lovar dig
att försöka förstå allt du gör
Jag lovar dig att alltid vara helt och fullt ärlig mot dig
Jag lovar dig att skratta och gråta med dig
Jag lovar dig att hjälpa dig nå dina mål
Men mest av allt..
Jag lovar att alltid älska dig
Jag kan inte lova dig att jag inte kommer ha olika humör
Jag kan inte lova dig att jag aldrig kommer att såra dig
Jag kan inte lova dig att jag inte kommer vara nyckfull
Jag kan inte lova dig att jag alltid kommer vara stark
Jag kan inte lova dig att min brister inte kommer märkas
Men...
Jag lovar dig att jag alltid kommer stötta dig
Jag lovar dig att jag ska dela min tankar och känslor med dig
Jag lovar dig att ge dig frihet att vara dig själv
jag lovar dig
att försöka förstå allt du gör
Jag lovar dig att alltid vara helt och fullt ärlig mot dig
Jag lovar dig att skratta och gråta med dig
Jag lovar dig att hjälpa dig nå dina mål
Men mest av allt..
Jag lovar att alltid älska dig
söndag 12 september 2010
Smågruppskamp och Gårdsfest
Så var denna helg snart slut!
Vilken helg det har varit, det känns som om jag varit igång hela helgen.
Å andra sidan så låg jag hemma i migrän i två dar så arbetsveckan var kort.
Hur som helst hade vi smågruppskamp i lördags. Smågrupp Tullinge, Tuna och Tumba(numera Huddinge) mot varandra i en femkamp. Pilbåge, kasta stövel, blåsrör, frågesport och en variant på "norsk karaoke" (tror att det heter så).
Det var sjukt kul och det var verkligen kamp och tävlingsinstinkten kom verkligen fram hos oss alla! Men jag tror dock att alla hade det hur kul som helst än om myggen höll på ta kål på många av oss.
Priset var en pokal som kommer att varandra eller stanna kvar beroende vad som händer nästa gång det är dags för kamp igen! Smågrupp Tuna vann denna omgång och det är deras tur att ordna kamp/tävling nästa gång!
Bra ordnat, Lina och Hjalmar och tack alla för en god kamp! =)
Vilken helg det har varit, det känns som om jag varit igång hela helgen.
Å andra sidan så låg jag hemma i migrän i två dar så arbetsveckan var kort.
Hur som helst hade vi smågruppskamp i lördags. Smågrupp Tullinge, Tuna och Tumba(numera Huddinge) mot varandra i en femkamp. Pilbåge, kasta stövel, blåsrör, frågesport och en variant på "norsk karaoke" (tror att det heter så).
Det var sjukt kul och det var verkligen kamp och tävlingsinstinkten kom verkligen fram hos oss alla! Men jag tror dock att alla hade det hur kul som helst än om myggen höll på ta kål på många av oss.
Priset var en pokal som kommer att varandra eller stanna kvar beroende vad som händer nästa gång det är dags för kamp igen! Smågrupp Tuna vann denna omgång och det är deras tur att ordna kamp/tävling nästa gång!
Bra ordnat, Lina och Hjalmar och tack alla för en god kamp! =)
Idag har vi haft gårdsfest i Visättra med hoppborg, popcorn, fika och korv.
Alla kände sig väldigt förväntansfulla men jag tror också att vi var lite osäkra på hur det skulle gå.
Skulle någon komma? osv
Men det gick hur bra som helst!
Det cirkulerade säkert 100 personer, stora som små och alla verkade trivas.
Några blev också intresserade av tjugofyrakyrkan och vilka vi är.
Det var lite det som var tanken med att vi ordnade denna fest men en lika viktig del var att skapa en mötesplats för olika människor att mötas och hänga på.
Det var en härlig stämning och gemytligt precis om vi ville.
 |
| Popcornlådan |
 |
| Hoppborgen |
 |
| Serveringsbordet |
måndag 6 september 2010
Höstens fösta Femton:nollnoll
..så har vi haft höstens första Femton:noll:noll!
(egentligen skulle jag ha lagt upp inlägget i går men det blev lite ont om tid därför kommer det idag)
Det var lite spänt och den hann bli lite stressigt också för att få allt klart till kl:15:00.
Men det blev bra och det bjöds på en bra predikan från Lydia och Lina hade bakat otroligt gott fika. Kanelbullar och tre olika sorters minicupcakes med chai-latte, kaffe, loka eller läsk till. Mycket smarrigt må jag säga.
Och bandet hade skruvat upp det lite och en trumpet och en trumpetare förstärkte bandet. De är otroligt begåvade och duktiga och jag är grymt stolt över dem, så lät det fabulous denna söndag. Skickliga låtskrivare och musiker må jag säga. Hatten av för dig Chrissy som skrivit 3 av denna söndags 4 låtar.
En magisk afton där det kändes som om man trivdes och inte ville gå hem! Precis som vi vill att det ska vara. =)
Jag kan intyga om att det finns värre saker att göra på en söndag så det är helt klart värt det! Om inte annat för att fika gott! =)
Det jag däremot kan lova det är att ni kommer definitivt bli en erfarenhet rikare och det gör inte ont.
Så kom och va med vetja!
Inget tvång eller något som kräver att man måste vara med i fortsättningen utan kom som ni är och känn er varmt välkomna istället och sprid ordet!
(egentligen skulle jag ha lagt upp inlägget i går men det blev lite ont om tid därför kommer det idag)
Det var lite spänt och den hann bli lite stressigt också för att få allt klart till kl:15:00.
Men det blev bra och det bjöds på en bra predikan från Lydia och Lina hade bakat otroligt gott fika. Kanelbullar och tre olika sorters minicupcakes med chai-latte, kaffe, loka eller läsk till. Mycket smarrigt må jag säga.
Och bandet hade skruvat upp det lite och en trumpet och en trumpetare förstärkte bandet. De är otroligt begåvade och duktiga och jag är grymt stolt över dem, så lät det fabulous denna söndag. Skickliga låtskrivare och musiker må jag säga. Hatten av för dig Chrissy som skrivit 3 av denna söndags 4 låtar.
En magisk afton där det kändes som om man trivdes och inte ville gå hem! Precis som vi vill att det ska vara. =)
 |
| Catch me |
 |
| Nicklas hälsade alla välkomna |
 |
| Choise var nästa låt |
 |
| Lydia höll i en underbar predikan |
 |
| Footprints visade vart skåpet ska stå |
 |
| Så länge jag andas avslutar det hela |
En låt från ett annat tillfälle!
Filmat med min mobil så kvaliten är lite si så där..
Än om jag är lite partisk vad gäller bandet så kom då och lyssna och avgör själva!
Den 3:e oktober är det dags igen! Då får alla som vill en ny chans att lyssna på bandet men också höra en rätt vanlig person prata om livet ihop med det stora som kallas Gud i ett rätt vanlig miljö. Det kostar inget, kräver ingen föranmälan och det tar runt en timma av din söndag.
Jag kan intyga om att det finns värre saker att göra på en söndag så det är helt klart värt det! Om inte annat för att fika gott! =)
Det jag däremot kan lova det är att ni kommer definitivt bli en erfarenhet rikare och det gör inte ont.
Så kom och va med vetja!
Inget tvång eller något som kräver att man måste vara med i fortsättningen utan kom som ni är och känn er varmt välkomna istället och sprid ordet!
söndag 5 september 2010
Vad har hänt sedan sist....?
..en hel del har hunnit hända ändå.
Har njutit av hela fem veckors semester och det blev ingen norrlandsresa i år. Än om mamma och pappa var ner en vecka hos mig och för en gång skull så fixade vi inget med lägenheten. Hur skönt som helst. Så vi hann med en sväng till Tumba bruksmuseum och vi åkte under stockholms broar, 15 broar och två slussar. Hur kul som helst.
Sedan hann vi med en tur till Gröna Lund och fick sällskap av Familjen Storgård, Jenny, Christer, Oscar och David. Vi hade en kanondag!
Jag åkte kvasten och Jet Line, vilket jag inte trodde att jag skulle våga eftersom jag är en aningens höjdrädd.
Jo just det höll på att glömma.
Jag valde att ansluta mig till tjugofyrakyrkan på riktigt. Fick förfrågan i början på juli och funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra. Men jag kom fram till att jag har inte tagit emot frälsningen och döpt mig för att vända ryggen till allt som startat det hela. Det är inte Guds mening med allihopa. Så från och med den 1:a augusti detta år så ingår jag i teamet. Känns otroligt bra och helt rätt!
Nu har jag nog kommit ihåg allt...
Har njutit av hela fem veckors semester och det blev ingen norrlandsresa i år. Än om mamma och pappa var ner en vecka hos mig och för en gång skull så fixade vi inget med lägenheten. Hur skönt som helst. Så vi hann med en sväng till Tumba bruksmuseum och vi åkte under stockholms broar, 15 broar och två slussar. Hur kul som helst.
Sedan kom en kompis, Linda, ner på besök. Vi gick in på Skansen akvariet och klappade en boaorm och en liten tarantella. Det var lite häftigt faktiskt! =) Boaormen heter Snoddas
Sedan hann vi med en tur till Gröna Lund och fick sällskap av Familjen Storgård, Jenny, Christer, Oscar och David. Vi hade en kanondag!
Jag åkte kvasten och Jet Line, vilket jag inte trodde att jag skulle våga eftersom jag är en aningens höjdrädd.
Men jag är lite stolt över mig själv.inda och Jenny tog sig en tur i Insane också men då stod jag på marken och höll i väskor och annat dylikt.
Den attraktionen var ingenting för mig.
Jo just det jag åkte Lyktan också! Typ Fritt fall för barn. =)
Sedan har jag börjat mitt nya jobb också!
Det är mycket spännande och jag trivs otroligt bra.
Ångrar ingenting! =)
En utmaning att jobba med små barn igen, -08:or och -09:or och dessutom en större förskola med fler barn och fler personal.
Började med studiedag på måndag den 16:e augusti sedan den 18:e körde vi igång med inskolningar.
Efter denna vecka så är inskolningarna klara tack och lov. Då kanske vi kan komma igång lite smått med verksamheten. Ska bli otroligt kul att få starta upp SET efter att ha jobbat fyra år på Bikupan med det.
Annars har det inte hänt så mycket mer..Jo just det höll på att glömma.
Jag valde att ansluta mig till tjugofyrakyrkan på riktigt. Fick förfrågan i början på juli och funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra. Men jag kom fram till att jag har inte tagit emot frälsningen och döpt mig för att vända ryggen till allt som startat det hela. Det är inte Guds mening med allihopa. Så från och med den 1:a augusti detta år så ingår jag i teamet. Känns otroligt bra och helt rätt!
Nu har jag nog kommit ihåg allt...
Nu är det slut.. (2010-07-09
Jag har nu jobbat min ALLRA sista dag för Trädgårdstadsskolans rektorsområde.
Idag lämnade jag ifrån mig nyckel och larmkort till chefen.
Kändes väldigt märkligt och faktiskt lite vemodigt också.
Fyra års arbete tillsammans med barn, föräldrar och kollegor.
Blod, svett, tårar och en massa kärlek har givetvis satt sina spår och min kärlek till jobbet har gått upp och ner precis som det ska vara. Men självklart tar jag med mig en hel del minnen, erfarenheter och en fantastisk tid tillsammans med mina kollegor på Bikupan men även från resten av enheten; Fröhuset, Myrstacken och så klart själva Trädgårdstadsskolan!
I augusti väntar ett nytt äventyr och en ny utmaning är antagen.
Känns väldigt spännande och jag längtar faktiskt till att få börja jobba.
Än om jag nu ska njuta av fem veckors ledighet!
Jag ska verkligen njuta och ha det riktigt skönt!!!
Idag lämnade jag ifrån mig nyckel och larmkort till chefen.
Kändes väldigt märkligt och faktiskt lite vemodigt också.
Fyra års arbete tillsammans med barn, föräldrar och kollegor.
Blod, svett, tårar och en massa kärlek har givetvis satt sina spår och min kärlek till jobbet har gått upp och ner precis som det ska vara. Men självklart tar jag med mig en hel del minnen, erfarenheter och en fantastisk tid tillsammans med mina kollegor på Bikupan men även från resten av enheten; Fröhuset, Myrstacken och så klart själva Trädgårdstadsskolan!
I augusti väntar ett nytt äventyr och en ny utmaning är antagen.
Känns väldigt spännande och jag längtar faktiskt till att få börja jobba.
Än om jag nu ska njuta av fem veckors ledighet!
Jag ska verkligen njuta och ha det riktigt skönt!!!
Sommarfest... (2010-06-25)
...så har jag haft min sista sommarfest på Bikupan.
Kändes helt klart en aningen vemodigt och jag fällde några tårar.
Det har varit en fantastisk resa med "mina" barn, jag kallar dem så, de har varit mina barn till låns i fyra år och vi har gått igenom mycket under dessa år. En helt underbar grupp som har en otrolig gruppkänsla och empati för varandra. De trivs med varandra och leker tillsammans alla elva barn. De tar hänsyn, stöttar och hjälper varandra när det behövs. Självklart klappar både jag och Elinor, min kollega, oss lite om ryggen för de arbete som vi gjort. Men å andra sidan har vi givetvis haft bra material att jobba med
Ett stort tack till alla "mina" föräldrar också som låtit mig få ta hand om dessa elva barn och som litar på min förmåga att kunna ta vara på varje barns speciella behov, egenskaper och kunna inspirera dem att växa som personer. Vi har alla gjort en enorm resa tillsammans som i dag avslutades på ett underbart sätt. Med picknick, tårta, sång och framför allt bra väder!
Nu väntar en underbar sommar och semester för oss alla för att sedan i höst ge oss in på nya äventyr! Jag på ett nytt jobb och alla barnen börjar i förskoleklass och på fritids.
Jag kommer att ta med mig massor från mina år på Bikupan både från mina kollegor men även från andra barn och föräldrar som jag lärt känna inte bara min egen grupp. Jag kommer att sakna dem alla som går både på tripp och på trapp, både föräldrar som barn givetvis än om jag garanterar att vi kommer att ses igen!! =)
Kändes helt klart en aningen vemodigt och jag fällde några tårar.
Det har varit en fantastisk resa med "mina" barn, jag kallar dem så, de har varit mina barn till låns i fyra år och vi har gått igenom mycket under dessa år. En helt underbar grupp som har en otrolig gruppkänsla och empati för varandra. De trivs med varandra och leker tillsammans alla elva barn. De tar hänsyn, stöttar och hjälper varandra när det behövs. Självklart klappar både jag och Elinor, min kollega, oss lite om ryggen för de arbete som vi gjort. Men å andra sidan har vi givetvis haft bra material att jobba med
Ett stort tack till alla "mina" föräldrar också som låtit mig få ta hand om dessa elva barn och som litar på min förmåga att kunna ta vara på varje barns speciella behov, egenskaper och kunna inspirera dem att växa som personer. Vi har alla gjort en enorm resa tillsammans som i dag avslutades på ett underbart sätt. Med picknick, tårta, sång och framför allt bra väder!
Nu väntar en underbar sommar och semester för oss alla för att sedan i höst ge oss in på nya äventyr! Jag på ett nytt jobb och alla barnen börjar i förskoleklass och på fritids.
Jag kommer att ta med mig massor från mina år på Bikupan både från mina kollegor men även från andra barn och föräldrar som jag lärt känna inte bara min egen grupp. Jag kommer att sakna dem alla som går både på tripp och på trapp, både föräldrar som barn givetvis än om jag garanterar att vi kommer att ses igen!! =)
En ny tid... (2010-06-14)
Jag vet att det absolut låter lite klyschigt men det är bra beskrivning på hur det känns just nu. Inte genom yttre förändringar som att man gått till frisören och skaffat sig en ny frisyr utan inuti och i hjärtat.
Som många andra blir/är vi genom olika saker som händer oss rätt trasiga och man tappar sin inre riktning. Till slut tar mörkret över och det blir en vardag och man börjar att tvivla på sin själv. Jag är inget undantag och blev starkt påmind om det bagage som jag släpade runt på efter denna helg. Givetvis av godo men även av ondo och jag insåg att det ändå saknats något.
Det är inte på långa vägar synd om mig eller så eftersom det finns så många som VERKLIGEN inte har något alls. Men jag har haft en känsla av att något fattats mig och jag har letat efter att fylla den saknaden.Fast det är svårt att leta efter något som jag inte visste vad det var. Hela detta år som nådde sin höjdpunkt i fredags har varit en underbar resa där jag lärt mig saker om mig själv som jag tappat bort eller inte visste att jag hade. Att få tillhöra någonting där man är välkommen "no mather what", oavsett vilka förutsättningar du har och som inte är dina närmsta anhöriga.
Det betyder mer än ord kan beskriva och det är en mäktig känsla som jag skrev om i förra inlägget.
Tjugofyrakyrkan och den gemenskapen/vännerna jag lärde känna blev mitt forum. Min kusin, hans fru och hans "grundteams" vision, om att vara en dygnet-runt-kyrka som fungerar genom personlig vänskap där vanliga människor delar livet med varandra och att hjälpa människor att växa oavsett tro och förutsättningar, tilltalade mig och jag såg min chans att genom att delta i en av deras smågrupper få lära mig om den kristna tron och om Jesus/Gud. Jag gick in i det med den inställningen att hur det än slutar så har jag i alla fall blivit en erfarenhet rikare.
Ja, om ni läst de förra inläggen vet ni hur det slutade.
Jag valde att tro men jag valde att tro för MIN självavårds skull! Inte för att jag var tvingad till det eller att jag gjorde det för någon annans skull. Det fungerar inte så i tjugofyrakyrkan heller för den delen; att de tvingar en att tro utan det var den pusselbit som jag saknat för att hitta ljuset som jag behöver för att gå vidare. Jag har hittat min inre kompass som leder mig åt rätt håll och förstärker det sunda förnuft som jag faktiskt har.
Vad som ligger framför mig på denna resa som jag nu påbörjat vet jag inte och för första gången så känner jag mig lugn över att inte veta vad framtiden har att erbjuda. Jag har lagt mitt liv i händerna på något större än livet självt och jag litar på att HAN tar hand om mig och guidar mig så att jag håller min riktning.
Som många andra blir/är vi genom olika saker som händer oss rätt trasiga och man tappar sin inre riktning. Till slut tar mörkret över och det blir en vardag och man börjar att tvivla på sin själv. Jag är inget undantag och blev starkt påmind om det bagage som jag släpade runt på efter denna helg. Givetvis av godo men även av ondo och jag insåg att det ändå saknats något.
Det är inte på långa vägar synd om mig eller så eftersom det finns så många som VERKLIGEN inte har något alls. Men jag har haft en känsla av att något fattats mig och jag har letat efter att fylla den saknaden.Fast det är svårt att leta efter något som jag inte visste vad det var. Hela detta år som nådde sin höjdpunkt i fredags har varit en underbar resa där jag lärt mig saker om mig själv som jag tappat bort eller inte visste att jag hade. Att få tillhöra någonting där man är välkommen "no mather what", oavsett vilka förutsättningar du har och som inte är dina närmsta anhöriga.
Det betyder mer än ord kan beskriva och det är en mäktig känsla som jag skrev om i förra inlägget.
Tjugofyrakyrkan och den gemenskapen/vännerna jag lärde känna blev mitt forum. Min kusin, hans fru och hans "grundteams" vision, om att vara en dygnet-runt-kyrka som fungerar genom personlig vänskap där vanliga människor delar livet med varandra och att hjälpa människor att växa oavsett tro och förutsättningar, tilltalade mig och jag såg min chans att genom att delta i en av deras smågrupper få lära mig om den kristna tron och om Jesus/Gud. Jag gick in i det med den inställningen att hur det än slutar så har jag i alla fall blivit en erfarenhet rikare.
Ja, om ni läst de förra inläggen vet ni hur det slutade.
Jag valde att tro men jag valde att tro för MIN självavårds skull! Inte för att jag var tvingad till det eller att jag gjorde det för någon annans skull. Det fungerar inte så i tjugofyrakyrkan heller för den delen; att de tvingar en att tro utan det var den pusselbit som jag saknat för att hitta ljuset som jag behöver för att gå vidare. Jag har hittat min inre kompass som leder mig åt rätt håll och förstärker det sunda förnuft som jag faktiskt har.
Vad som ligger framför mig på denna resa som jag nu påbörjat vet jag inte och för första gången så känner jag mig lugn över att inte veta vad framtiden har att erbjuda. Jag har lagt mitt liv i händerna på något större än livet självt och jag litar på att HAN tar hand om mig och guidar mig så att jag håller min riktning.
Nu är jag doppad.... (2010-06-13)
Just idag valde jag att troendedöpa mig!
Jag valde att genom dopet visa att jag har tagit emot Gud och tror på honom i mitt hjärta och jag lägger mitt liv i hans händer. Genom dopet ska jag lämna det gamla och "trasiga" bakom mig och låta guds ljus lysa över mig.
Om jag var nervös?! Nä, inte det minsta. Jag har valt och tagit ställning bara för min egen själ skull och för det finns det inget att vara nervös för.
Sedan är det klart att när jag såg alla som ville dela denna dag med mig och tjugofyrakyrkan var det helt klart att en aningens rampfeber kändes i magen. Men det släppte mycket snart med några ord från min kusin och även från Christine, en av de två som doppade mig. Kändes så rätt inuti och få dela denna dag och min påbörjade resa med Christine och Maria betydde/betyder oerhört mycket. Jag som inte hade tänkt gråta fällde en och annan tår.
Men tårar av glädje och lättnad.
Jag menar man väljer ju inte att släcka ljuset när man fått se det. Det vore bara dumt. Jag valde att ta till mig ljuset och därav mitt val att döpa mig idag. Som visar på att jag välkomnat ljuset och den ro och harmoni som Herren ger mig. Jag har fått någon att vända mig till när det blåser hårt och HAN hjälper mig att hitta ljus när det blir mörkt. För det är trots allt JAG som måste fortsätta min resa här på jorden. Jag kan liksom inte bara sätta mig ner på min ända och tro att HAN löser allt åt mig.
Så är det VERKLIGEN inte!
Däremot är jag inte ensam längre på min resa utan han förser mig med ljus om jag behöver det och han fångar mig om jag faller. Jag vet att det kommer dagar som blir svåra men jag oroar mig inte för det eftersom jag numera är bät tre rustad för att stå pall. Och det känns UNDERBART!
Finns det något som beskriver denna resa och denna känsla som kulminerade idag. Jag kan lova dig att det finns många och den låt/sång som Christine valt ut som alla sjöng när jag kom upp ur vattnet var en sådan sång. Men en sång som jag hittade och som träffade mig rakt i hjärtat var psalm 231, Oändlig nåd (Amazing Grace). Har alltid gillat den men just i dag fick den en helt annan betydelse för mig och med den texten avslutar jag detta inlägg.
Jag valde att genom dopet visa att jag har tagit emot Gud och tror på honom i mitt hjärta och jag lägger mitt liv i hans händer. Genom dopet ska jag lämna det gamla och "trasiga" bakom mig och låta guds ljus lysa över mig.
Om jag var nervös?! Nä, inte det minsta. Jag har valt och tagit ställning bara för min egen själ skull och för det finns det inget att vara nervös för.
Sedan är det klart att när jag såg alla som ville dela denna dag med mig och tjugofyrakyrkan var det helt klart att en aningens rampfeber kändes i magen. Men det släppte mycket snart med några ord från min kusin och även från Christine, en av de två som doppade mig. Kändes så rätt inuti och få dela denna dag och min påbörjade resa med Christine och Maria betydde/betyder oerhört mycket. Jag som inte hade tänkt gråta fällde en och annan tår.
Men tårar av glädje och lättnad.
Jag menar man väljer ju inte att släcka ljuset när man fått se det. Det vore bara dumt. Jag valde att ta till mig ljuset och därav mitt val att döpa mig idag. Som visar på att jag välkomnat ljuset och den ro och harmoni som Herren ger mig. Jag har fått någon att vända mig till när det blåser hårt och HAN hjälper mig att hitta ljus när det blir mörkt. För det är trots allt JAG som måste fortsätta min resa här på jorden. Jag kan liksom inte bara sätta mig ner på min ända och tro att HAN löser allt åt mig.
Så är det VERKLIGEN inte!
Däremot är jag inte ensam längre på min resa utan han förser mig med ljus om jag behöver det och han fångar mig om jag faller. Jag vet att det kommer dagar som blir svåra men jag oroar mig inte för det eftersom jag numera är bät tre rustad för att stå pall. Och det känns UNDERBART!
Finns det något som beskriver denna resa och denna känsla som kulminerade idag. Jag kan lova dig att det finns många och den låt/sång som Christine valt ut som alla sjöng när jag kom upp ur vattnet var en sådan sång. Men en sång som jag hittade och som träffade mig rakt i hjärtat var psalm 231, Oändlig nåd (Amazing Grace). Har alltid gillat den men just i dag fick den en helt annan betydelse för mig och med den texten avslutar jag detta inlägg.
"Oändlig nåd mig Herren gav
och än idag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var,
var blind, men nu jag ser.
Guds nåd, jag skälvde inför den,
men sedan gav den ro,
och aldrig var den större än,
den dag jag kom till tro.
Jag kom ur tvivel, mörka djup,
ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
skall bära ända fram.
Guds löften ger vår längtan svar,
som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag har
i himmel och på jord."
En makalös helg... (2010-06-04-2010-06-06)
Ibland är livet helt fantastiskt!
Och helt enkelt underbart att leva!
Jag kom fram till det efter denna makalösa helg som gav mig något som jag saknat och letat efter.
LUGN och HARMONI!
En inre ro som jag inte trodde var möjlig och som jag försökt att nå men inte hittat.
En känsla av välbefinnande och en trygghet som inte funnits där förut.
Helt plötsligt så känns inte allting så kaosartat eller förvirrat längre utan många pusselbitar, som jag förut vridit och vänt på bara hamnade på sin rätt plats. Visserligen har jag alltid trott att det finns en högre makt som jag inte kan se och att saker sker av en mening och att alla människor finns till av en anledning/orsak men att det har varit GUD har jag haft svårt att tro.
Fast efter den här helgen har min tro fått en riktning och det är något som jag kan falla tillbaka på, något som fångar upp mig och ger mig styrka. En försäkran om att allt löser sig om jag bara tror att det finns en plan och en lösning för mig. Det finns bara en som kan göra sånt och det är GUD.
Att HAN har en plan för oss alla och han hjälper och leder oss rätt om vi vill och be höver.
Jag VALDE att tro på att det finns en GUD och att han ger mig den kraft jag behöver när jag ingen har och att han hjälper mig att tänka när jag krånglar till det. HAN hjälper mig också hitta lösningar när jag kör fast. Just DEN känslan ger mig en inre ro och harmoni som jag inte haft på länge. Efter denna helg blev det rätt uppenbart för mig att något förmörkade min väg och jag famlade i mörkret. Att saker som jag burit med mig tagit över och på något sätt blivit en sanning. Det var oerhört jobbigt att komma till den insikten om hur stort mörker jag haft inombords och att något fattats. Men att få höra vad HAN tänkt för mig stärkte mig också enormt. Att den resa som jag är med om ska kunna glädja andra och hjälpa de som behöver komma till tro.
Samtidigt som det känns ovant också att säga: "Jag är kristen!", inte så att jag skäms eller inte står för vad jag känner och mitt val utan för att jag bara för några dagar sedan eller rättare sagt för ett år sedan stod på andra sidan och tvivlade.Och ändå känns steget att bekänna att "jag tror på dig GUD" som det mest naturliga i världen.
Dock är min resa inte på långa vägar slut utan detta är bara början men det känns enormt stort och jag önskar att alla fick hitta en plats som bara är ens EGNA och inte behöva dela den med någon. Jag har funnit den platsen hos Gud och bland mina vänner. En plats som egentligen ALLTID varit min men jag behövde lära mig mera och mogna för att det sedan skulle bli "lika a walk in the park"
Jag har behövt denna resa och tiden för att slutligen kunna göra ANSPRÅK på MIN plats hos GUD och i tjugofyrakyrkan.
Och helt enkelt underbart att leva!
Jag kom fram till det efter denna makalösa helg som gav mig något som jag saknat och letat efter.
LUGN och HARMONI!
En inre ro som jag inte trodde var möjlig och som jag försökt att nå men inte hittat.
En känsla av välbefinnande och en trygghet som inte funnits där förut.
Helt plötsligt så känns inte allting så kaosartat eller förvirrat längre utan många pusselbitar, som jag förut vridit och vänt på bara hamnade på sin rätt plats. Visserligen har jag alltid trott att det finns en högre makt som jag inte kan se och att saker sker av en mening och att alla människor finns till av en anledning/orsak men att det har varit GUD har jag haft svårt att tro.
Fast efter den här helgen har min tro fått en riktning och det är något som jag kan falla tillbaka på, något som fångar upp mig och ger mig styrka. En försäkran om att allt löser sig om jag bara tror att det finns en plan och en lösning för mig. Det finns bara en som kan göra sånt och det är GUD.
Att HAN har en plan för oss alla och han hjälper och leder oss rätt om vi vill och be höver.
Jag VALDE att tro på att det finns en GUD och att han ger mig den kraft jag behöver när jag ingen har och att han hjälper mig att tänka när jag krånglar till det. HAN hjälper mig också hitta lösningar när jag kör fast. Just DEN känslan ger mig en inre ro och harmoni som jag inte haft på länge. Efter denna helg blev det rätt uppenbart för mig att något förmörkade min väg och jag famlade i mörkret. Att saker som jag burit med mig tagit över och på något sätt blivit en sanning. Det var oerhört jobbigt att komma till den insikten om hur stort mörker jag haft inombords och att något fattats. Men att få höra vad HAN tänkt för mig stärkte mig också enormt. Att den resa som jag är med om ska kunna glädja andra och hjälpa de som behöver komma till tro.
Samtidigt som det känns ovant också att säga: "Jag är kristen!", inte så att jag skäms eller inte står för vad jag känner och mitt val utan för att jag bara för några dagar sedan eller rättare sagt för ett år sedan stod på andra sidan och tvivlade.Och ändå känns steget att bekänna att "jag tror på dig GUD" som det mest naturliga i världen.
Dock är min resa inte på långa vägar slut utan detta är bara början men det känns enormt stort och jag önskar att alla fick hitta en plats som bara är ens EGNA och inte behöva dela den med någon. Jag har funnit den platsen hos Gud och bland mina vänner. En plats som egentligen ALLTID varit min men jag behövde lära mig mera och mogna för att det sedan skulle bli "lika a walk in the park"
Jag har behövt denna resa och tiden för att slutligen kunna göra ANSPRÅK på MIN plats hos GUD och i tjugofyrakyrkan.
Ny blogg!
Nu så bloggar jag här istället!
Inte för att det var något större fel på min förra blogg så gillade jag inte hur bloggen layouten blev efter ett tag.
Den ändrade sig lite och länkar och rutan till höger försvann och det störde mig lite så därför kände jag att jag ville
göra ett nytt försök..
Men jag tar med mig några inlägg som betyder en hel del för mig och mitt liv..
Ha det gott!
Inte för att det var något större fel på min förra blogg så gillade jag inte hur bloggen layouten blev efter ett tag.
Den ändrade sig lite och länkar och rutan till höger försvann och det störde mig lite så därför kände jag att jag ville
göra ett nytt försök..
Men jag tar med mig några inlägg som betyder en hel del för mig och mitt liv..
Ha det gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)