uppdateringsdags

så var det uppdateringsdags igen!
Har inte känt mig inspirerad alls att skriva alls på sista tiden men så helt plötsligt dök den upp! Tyvärr måste jag erkänna att inspirationen inte alltid kommer lägligt och oftast när jag egentligen borde sova.

Mycket vatten har runnit under broarna från det jag tog beslutar att lämna mitt gamla jobb och börja jobba i Huddinge på en annan förskola. Som en del som följer min blogg märkt  har jag inte skrivit något det här i bloggen. Tänkte ändra på det idag.
Jag kände mig laddad att börja jobba på ett nytt ställe, med småbarn igen och träffa nya kollegor men det blev en ordentlig kraschlanding. Där jag kände att någonting inte stämde men det var svårt att sätta ord på vad det var som var fel och det gick kanske en aningens för långt innan jag kunde sätta ord på det som inte kändes bra.

Men inte nog med det efter att ha gått runt och känt att något inte står rätt till i kroppen så når jag en dag i början av oktober att jag inte tar mig ur sängen utan att skrika högt.
Det gör mig verkligen dörädd, vad är det som har hänt? jag kan inte röra en fena utan att det skär som eld. Jag lyckas i alla fall ta mig upp ur sängen, ringa på jobbet och tala om läget och sedan försöka leta någon som kan hjälpa mig. Hittade en underbar kiropraktiker, Agnes, på Södermalms Kiropraktikerklinik. Hon lyssnade på "sjukdomshistoren" kring min rygg och axlar och den är rätt lång. Har haft ont till och från i ca 14 års tid men dock inte så akut som i höstas. Hur som helst "knäckte" hon till mig och jag fick även chans att gå till en massör, Pierre på samma ställe. Jag la ut några tusenlappar på att gå dit och jag blev ändå bättre och jag fick även börja på en syskonavdelning med större barn för att slippa belastningen.

Så strax innan jul så "dippade" jag igen och statusen i kroppen försämrades och i mitten på december så låste sig höger skulderblad och armbåge. Då fick jag nog, ringde vårdcentralen och fick komma dit och fick tala om mina "problem". Jag fick remiss till röntgen och fick även går och lämna prover för att då träffa en specialist, en reumatulog, i januari. Där specialisten konstaterade att jag inte har reumatism, vilket jag inte trodde heller, däremot kan det inte tala om vad det är som är fel. Något är knas men inget kan de säga!
Så jag är lika oviss vad som är fel nu som jag var för 14 år sedan.
Det som de kunde säga dock var att det finns risk för att jag får stå ut med det här resten av mitt liv.
KLEN TRÖST vill jag lova! Och det håller på att göra mig GALEN! jag har ont konstant hela tiden och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen, allt kretsar kring att ha ont och funderationer om vad som komma skall: håller jag för i morgon eller vad kommer att hända?

Jag är inte ens trettio bast och jag har konstant värk i mina höfter just nu! Känns lagom lattjo!
Men jag ska inte säga att det var förjäves att gå till Vårdcentralen än om det kändes så hela den veckan.
Jag fick remiss till sjukgymnastik och ska ev få chans att få bada i varmvattenbassänger.
Däremot något som inte funkar är alvedon-kuren som de tyckte att jag skulle stoppa i mig.
Jag ska äta sju tabletter om dan i en månad för att se om det kan hjälpa.
Tyvärr är det så att det enda som blir knas är min mage och att jag blir så trött. Angående värken i kroppen så gör det detsamma om jag tar dem eller inte.
Så nu fuskar jag lite för att magen tycker inte om mig men åtminstonde 5 tabletter tar jag för att ha något att tala om när jag ska på återbesök.
Det enda som är positivt är dock att jag kan somna utan att det gör ont däremot kan jag ha svårt för att somna för att det gör så ont men det är en annan sak.
Dock börjar det flyta på bättre på jobbet än om det är tufft att motivera sig till att orka jobba på!

Sedan om inte allt detta vore nog så visade det sig att min mamma var tvungen att operera bort en knöl i höstas och genomgå cellgiftbehandling och strålning. Hon opererades för bröstcancer för ca 8 år sedan, en godartad sådan men än dock en tumör. I höstas så hittade hon en knöl i armhålan på den sidan som hon är opererad. Hade tur att den var lika godartade denna gång och det finns ingen cancer någon annanstans.
Det som har varit jobbigt och är fortfarande jobbigt är att hon mår så fruktansvärt illa av behandlingen. Tack och lov inte förra gången dock!
Och det är helt klart en anhörig sjukdom också, blir en drabbad så blir hela familjen drabbad!
Men vi börjar se slutet nu och det känns skönt men så väntar några veckors strålning efter det fast innan dess ska vi ha lite kvalitets tid tillsammans. Kommer att resa hem den 18 mars och vara hemma ända till den 27:e.
Ser vi alla framemot.
Men saker och ting kommer aldrig ensamma nu efter jul så kom nästa besked om operation och behandling.
Då kändes det som om det aldrig tar slut!
Så visst känns det som om livet sprungit på i 320 knyck och jag har inte riktigt hunnit med.

Men utan min tro och mina vänner i tjugofyrkakyrkan så hade det aldrig gått!
Jag hade fått spatt!
Nu kan jag dock än om det hela tiden finns där lägga det på en jämn nivå och ändå känna att det finns en dag till i morgon än om det är skit.
OCH det mina vänner ÄR så SKÖNT!!!