Men inte nog med att det är trevligt att träffas och grilla utan vi hade också Tjugofyrakyrkans andra dop.
WOHOOO! Det är stort och ett tecken på att vi växer och blir större och starkare som församling och en bekräftelse på att vi gör någonting bra.
Inte för så länge sedan så var det De har och De gör när jag pratade om Tjugofyrakyrkan med någon annan. Men JAG är ju också en del av den på ett helt annat sätt än när jag började hänga med på picknickar och annat skojsigt. Mycket vatten har runnit under broarna och jag är inte samma person inuti som jag var i från början. Rätt häftigt när man tänker på det att man kan komma till en sådan ro och frihet och inte känna någon som helst oro för. Nä, kanske inte helt utan oro men det är en oro på ett helt annat sätt. Jag behöver inte överanalysera allt till minsta beståndsdel och jag behöver inte älta och tänka en massa tänk om utan jag kan istället försöka vila i att de mesta kommer att lösa sig på något sätt. Kanske inte som jag hade tänkt mig i från början men svaret finns om jag bara stannar upp och verkligen lyssnar.
Jag ska inte säga att det är enkelt att bara i en grisblink ändra sättet att tänka för de är det inte men det är det man har gemenskapen till för och jag har Chrissy, till henne vänder jag mig till när jag kör fast i maxläge. Hon säger inte alltid det jag vill att hon ska göra men hon säger det jag behöver höra.
Jag behöver vår "skäll och pepp-samtal" utan dem skulle jag bli lite vilse och inte riktigt tänka som jag borde. Då kör jag mitt eget race men det är kanske inte alltid det rätta att göra alla gånger och vägen tillbaka kan vara lång när man måste vända.
Hur som heslt så är jag glad att jag har alla underbara människor i Tjugofyrakyrkan och så klart pastorerna in räknade. =)
Utan dem vet jag inte om jag hade orkat den förskräckliga hösten som blev eller allt annat som tillkom på det. Att känna att jag inte behöver bära allt själv utan har 22 andra att lätta mitt hjärta för.
Det är så underbart skönt!
Nu är jag visseligen inte ensam längre efter som jag funnit kärleken men kärleken till Gud och till tjugofyrakyrkan går inte av för hackor och den vill jag inte byta bort för allt smör i Småland.
Men visst är det skönt att få dela mitt liv med min K-G så klart det ska jag inte sticka under stolen med.
Nu blidde det ett litet stickspår men det vara bara för vi ändå firade DOP idag och hade grillpremiär.
Det var ju inte allt för länge sedan som jag valde att döpa mig. Den 13:e juni har det gått ett år sedan, tiden går undan och jag ångrar ingenting. I och för sig hade jag inte gjort det om jag skulle ångra mig efteråt.
Men den gången så stod jag som betraktare och åskådare, en helt annan upplevelse men ändå så kände jag samma känsla som när jag själv hade för ett år sedan. Visserligen döpte jag mig ute på Lida i Tullingesjön istället för i en badtunna med varmt vatten. Frågan är bara vad som var trevligare kallt vatten ute på Lida eller varmt vatten i en badtunna där 20 killar redan badat i?!! Kanske hugget som stucket egentligen vatten som vatten. Det är inte varmt eller kallt vatten som betyder något utan handlingen att bli "doppad" och det man säger Ja till. Att välja genom dopet visa att man tagit emot Gud och tror på honom i sitt hjärta och att man lägger sitt liv i hans händer. Genom dopet lämnar man det gamla och "trasiga" bakom sig och låter guds ljus lysa över sig.
Nu har inte jag och han som blev döpt denna gång haft samma resa till tro och till dopet men varje resa är unik och lika värdefullt men jag vill dock bara påpeka att jag var den första som döpte sig i Tjugofyrakyrkan. ;)
