Sista Femton:Nollnoll för i år

Vi har idag haft sista Femton:Nollnoll för detta år!
En helt galet bra predikan idag av Lydia, en av pastorerna.
Har man inte lyssnat på henne eller Nicklas för att inte glömma honom för den delen, så tycker jag att man 
ska göra det. Nu har man visserligen ingen mer chans i år men den 8:e januari drar vi igång igen. Har man aldrig varit hos oss så tycker jag att man faktiskt ska ta sig tid att komma dit om så bara för att se hur det är och inte döma det utifrån sina egna eller andras förutfattade meningar. Det gör inte ont och det finns inget tvång att man måste tro eller för den delen börja tro på gud. Man behöver inte ens oroa sig för att man måste komma tillbaka nästa gång än om vi givetvis blir glada om man känner sig välkommen och vill komma tillbaka till nästa Femton:Nollnoll.

Det är helt klart värt att spendera en söndag hos oss och jag tror att man går därifrån med en känsla av att det inte var som man hade föreställt sig att en kyrka, en predikan och en gudstjänst ska vara. Jag har också haft mina förutfattade meningar och alla förutfattade meningar bottnar i okunskap. 
Så den 24 maj 2009 när jag tackade ja till frågan från min kusin Nicklas om jag ville hänga med och på picknick i Rålambhovsparken, att det skulle förändra mitt liv. Det var första gången som jag träffade Tjugofyrakyrkan-gänget för första gången. Hur kommer det sig att jag kommer ihåg det? Jo det vet jag för att då firar vårt pastorspar bröllopsdag och det blev ett litet skämt om att det var därför som vi hade picknick. Jag kan erkänna att jag har aldrig känt mig varmare mottagen eller sedd som den person jag var som jag gjorde när jag började hänga med det jag då kallade för "Tjugofyrakyrkan-gänget". Så när förfrågan om att ingå i en smågrupp kom, tvekade jag inte att tacka ja. Jag gillade konceptet att tillsammans i en liten grupp få möjlighet att samtala och diskutera livet i allmänhet och vad som står i bibeln. Det är ju trots allt i samspel med andra som vi lär oss och vidgar våra egen syn på saker. Jag gick in i det med ett öppet sinne och min tanke var att det skadar aldrig att få nya erfarenhet och lära sig något nytt.
 
Allt detta ledde fram till den fantastiska smågruppsonsdagen den 2:a juni 2010 och den helgen där jag fattade mitt livs bästa beslut. Jag valde att tro på Gud och att han ger mig den kraft jag behöver när jag ingen har, han hjälper mig att tänka när jag krånglar till det och han hjälper mig att hitta lösningar när jag kör fast. (Nu citerar jag mig själv här men det är lika sanna ord idag som då) Sedan valde jag att bli den första som döpte sig i Tjugofyrakyrkan för visst var det självklart att jag skulle göra mitt troendedop i gemenskapen där allt tog sin början och lika självklart blev det efter en viss betänketid att tacka ja till förfrågan jag fick av vårt pastorspar om bli en del av teamet i kyrkan.

Att jag så här två år senare skulle sitta här och vara en del av att göra drömmen och visionen om Tjugofyrakyrkan verklig, det hade jag definitivt inte trott. Jag har nog aldrig lärt mig så mycket på dessa två åren om mig själv, vad jag tycker och var jag står och ändå är jag bara i början av min resa.


Hade jag behövt gå igenom allt detta bara för att få ta del av gemenskapen Tjugofyrakyrkan? 
Svaret på den frågan är faktiskt NEJ!
Och det är en av de saker som gör att man inte ska avfärda Tjugofyrakyrkan bara så där. Man behöver inte vara troende man behöver inte börja tro och man behöver inte döpa sig för att få vara med. Det finns dem som kommer och hjälper oss att rigga upp scen och annat, de finns dem som kommer från andra församlingar bara för att ha synpunkter varför vi gör si eller så, de finns dem som kommer till oss för inspiration från andra församlingar och de som inte tror alls. 
Men ALLA är LIKA välkomna för det!

 "Come as you are but we hope you don't stay that way"
(John Burke)

Genom att jag kände mig trygg och välkomnad för den person jag var/är och det spelade ingen roll vad jag bar/bär på för bagage vågade jag utforska nya möjligheter och ta nya steg och gå där jag inte vågat gå innan eller testa nya saker som jag bara drömt om. Men det var ingen som tvingade mig utan de bara fanns där som stöd och med kärlek hjälpte de mig fram till att våga ta det avgörande steget.


Varför berättar jag detta en gång till då?
Har jag inte "tjatat" tillräckligt om det i tidigare inlägg?
Jo, det kanske jag har och alla tänker kanske att det där är inget för mig osv. Fast jag tycker att Tjugofyrakyrkan inte är något som du ska avfärda utan att ha ens varit där eller pratat med någon av oss som finns där. Visserligen kanske du tycker att du har sett tillräckligt av både frikyrkor och vanliga kyrkor och du hört präster och pastorer mala på om sånt som går över huvudet på dig. Men då kan jag lova dig att du inte hört Lydia och Nicklas predika om gud, livet och vardagliga saker på ett enkelt sätt och på ett språk som man förstår och jag lovar att det lämnar dig inte oberörd. Idag till exempel bjöd Lydia på en bild på sig själv när hon efter 5 h förlossningsarbete såg ut efter hon fått epiduralbedövning, både Lydia och Nicklas bjuder på sig själva och sina liv som kristen, både i glädje och motgång. Det är det som gör predikan levande och verklig och något som man tar till sig. Sedan är vårt lovsångs-team helt underbara!!!

Så avfärda oss inte bara för att du tror att du sett eller hört allt utan kom och träffa oss och prata med oss och jag tror faktiskt att ni skulle trivas för alla är välkomna precis som ni är!!


I januari kommer en ny chans att kolla in vad Tjugofyrakyrkan är för någonting!