Så var vi i gång igen...

I dag var det starten på höstens första Femton:nollnoll!
Och vilken söndag det blev...

Vi rivstartade  med barnvälsignelse och Lyda predikan på temat "Jag tror mitt hjärta blöder". En predikan som handlade om kärlek att känna kärlek och älska så mycket att hjärtat blöder. Hon talade om att det inte alltid är så lätt att faktiskt känna kärlek för någon annan utan man är lite till mans så att  man inte ger inte kärlek om man inte får något tillbaka och man vill inte gärna ge någon kärlek förrän den har visat sig värdig det. Det är svårt att vända andra kinden till och älska personer som vi tycker gör oss orätt eller illa.

Jag fastnade lite för det och diskuterade med en gammal kompis i telefon om hur svårt det faktiskt är att vända andra kinden till och ge kärlek trots att inte få något tillbaka och att vi på något sätt försöker rättfärdiga kärlek med en massa måsten och man gärna vill äta kakan och ha den kvar.

Hur vore det om vi fyllde våra hjärtan med en massa kärlek i överflöd och lät det rinna ut till dem som behöver det mest då är det svårare helt plötsligt. Att vi fylls av Guds kärlek till alla människor oavsett deras handling och försöker sprida det vidare. Att fylla hjärtat med kärlek och sträcka ut en hand till den som kanske inte har förtjänat det men som behöver det mest. Tänkte på ordspråket:

"Älska mig mest när jag
förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst!"

Nu är detta mina tankar och funderingar kring Lydias predikan och för er som inte var där så missade ni helt klart något bra och tänkvärt. Något som jag personligen kände att jag behövde bli påmind om.

Oavsett vem som av pastorerna som talar eller någon annan finns det alltid något som man tar med sig oavsett om man tror eller inte. För någonstans handlar om det om livet i allmänhet och vilka olika situationer man ställs inför varje dag och vilka valmöjligheter man har och det gör att det någonstans slår en sträng i gemene man och man går hem en erfarenhet rikare.

Jag tycker, även om jag kanske är en aningens partisk i frågan, att det är skönt att veta att Gud fångar mig när jag faller, han älskar mig trots att jag gör fel och han hjälper min finna en lösning när jag kör fast.
Det känns tryggt att veta att han finns där "no mather what".

Sedan hade Herr och Fru Lovén en underbar barnvälsignelse för Rut, pastorernas egna guldklimp.
De kom med roliga små anekdoter om hur livet som småbarnsförälder kan te sig eftersom de har en egen liten guldklimp än om hon nu börjar bli en stor tjej. =)
De talade om varför vi har barnvälsignelse i tjugofyrakyrkan och det kändes väldigt intimt och personligt. Hatten av för er verkligen! Ni är ett bra team! <3

Bandet spelade som alltid väldigt bra och lokalen var fylld ända ut till dörren.
Kändes som en underbar söndageftermiddag och ett bra ställe att vara på.
Mycket kärlek och mycket värme som flödade ut och som omslöt var och en på sitt sätt.
Precis som det ska vara när vi har Femton:nollnoll!