1:a advent

Så vad det 1:a advent idag och det REGNAR!!!
Känns inte direkt som julstämningen sprider sig genom kroppen och jag vet inte om jag känner mig uppmuntrad att ta fram julpyntet här hemma. har dock börjat lite smått trots bristen på snö.

Men jag fick ändå en liten känsla av julstämning ändå när jag klev in i kyrkans lokaler idag.
Där Lina & Co hade pyntat och gjort det så fint och lägg då till värmen och gemenskapen så vips infinner sig julstämningen. den där känslan av massor av kärlek och värme.
Åtminstone är det så för mig, den högtid som man har tid att umgås och verkligen tar paus från vardagens stress och bara njuter av att vara tillsammans.

För i dag var det kyrkans första adventsgudstjänst eller så fiffigt som Lydia. en av pastorerna, uttryckte sig: Tjugofyrakyrkan goes advent. För än om vi är en kyrka som firar förändring hade vi idag en adventsgudstjänst, inte på det vis som de flesta kanske är vana vid, men det blev en adventsgudtjänst där bland annat Chrissy sjöng så hela taket nästan lyfte. Hon rev av O Helga natt så håret reste sig på armarna och jag rös i hela kroppen. Vilken röst den underbar lilla kvinnan har!!!!  Så sjukt bra vart det. Om ni inte var där, synd för er för ni missade något.

Nu var det inte bara Chrissy som var bra, Sandra och bandet och predikan av kusinpastorn var så klart minst lika bra.
Det var alltså en adventsgudstjänst. modellerad för att bli en gudstjänst signerat tjugofyrakyrkan, lite lagom av båda delarna som resulterade i en hejdundrande adventsgudstjänst.
Nu är jag kanske lite partisk men är sjukt stolt över min kyrka och personerna som jag delar den med, både nya kontakter och gamla. Alla är vi lika delaktiga i vad som är Tjugofyrakyrkan.
Speciellt denna gång när jag hade möjligheten att än en gång få uppleva kyrkan precis som alla andra besökare. =)
Det gör mig varm och glad att vi är en kyrka som vi säger att vi vill vara, där vänskap, gemenskap, kärlek och värme möter en som första intryck.
En kyrka som visserligen vilar på tron på gud men det viktigaste är människorna i den och deras livshistoria och resa. Alla är vi på olika resor och olika plats antingen som teammedlem eller som besökare men vi är alla lika viktiga för att Tjugofyrakyrkan ska få växa och bli det vi alla drömmer om att den ska bli.
Åtminstone känner jag så när jag kliver in som "gäst" och något som man tar med sig när man återigen står på insidan.

Till alla er som än inte besökt oss så kan jag lova er att ni missat något och det går inte att skylla på att man inte tror eller inte brukar gå till kyrkan för hos oss är alla välkomna och lika mycket värda för det.
Kanske till och med ännu mer, för det är ju genom ögonen på första gångs besökare och människor som ännu inte kommit till tro eller inte är troende och era åsikter som vi utvecklas framåt och tar Tjugofyrakyrkan till nästa steg.

Du har ett tillfälle till att komma på en av våra gudstjänster detta år. Den 11:e december är det dags igen för det vi kallar för Femton:Nollnoll. Det är en gudstjänst med modern musik, relevant predikan, vanliga människor och schysst café. Ta med dig en vän och kom till kyrkan för alla som inte går till kyrkan!

Vi börjar alltid med insläpp och mingel från 14:30 och kl: 15:00 börjar vi och efter gudstjänsten får man gratis fika när man kommer första gången. Så kom till Röntgenvägen 3, Flemingsbergs C i Huddinge och se och upplev själva vad jag pratar om.

Självklart har vi gudstjänst nästa år också som man är lika varmt välkommen till så klart!

Livet är bra trots allt men det kan bli bättre

Jaha... en vecka närmare jul och nu så börjar jag väl smått känna att mitt liv hinner i kapp.
Känns som om det gått lite väl fort och att jag kanske inte riktigt har hängt med och kanske inte heller velat ta i tu med vissa tankar och funderingar heller för den delen. Men någonstans tog det stopp och jag nådde klippkanten där det faktiskt tack och lov tog stopp. Men jag insåg för några veckor sedan att det är okay att falla, det är okay att hoppa. Det är en ny känsla som tillkommit på min resa. att jag faktiskt kan tillåta mig att falla med vetskap att någon fångar mig och att det är okay att släppa taget.
Jag behöver inte vara stark och jag behöver inte alltid vara på topp.
Det är en skön känsla än om den också är otroligt jobbig eftersom det innebär att man inte har kontroll.
För mig var det en enorm befrielse att inse att jag inte alltid behöver "hålla ihop" det och låtsas känna något som jag inte känner.

Jag har tillåtit mig att reflektera och fundera över vad som har hänt och jag har gått igenom bloggen och insåg att det runnit en hel del vatten under broarna som jag bara låtit rinna utan att ens stanna upp och riktigt känna efter vart jag är på väg. Ångrar inget och jag skulle göra om det igen! Faktiskt!
Men nu är jag kan snegla lite i bakspegeln och haft tid och reflektera lite så spann livet på lite väl fort och det nya var inte helt kompatibelt med det nygamla livet. Jag kan inte klona mig och vara på två ställen samtidigt än hur mycket jag än skulle vilja det. Det tärde mer än vad jag kanske vill erkänna men så var det.
Jag fick inte ihop mitt nya pendlarliv med det "egentliga riktiga" livet här i Sthlm med kyrkan och med alla vännerna. Jag kände mig kluven och ville ge allt när jag var här i Sthlm och lika mycket de helger jag inte var hemma. Lägg också på daglig smärta och värk också. Klart att det blir ohållbart i längden.
Men sån är jag, tyvärr ibland lite för mycket allt eller inget.

Jag glömmer bort mig själv också och sätter allt annat i fokus och vill alla väl.
Men efter att ha kommit till smärtkliniken och insett att jag ibland lever mitt liv lite destruktivt när det kommer till smärta kunde jag med deras bild applicera den på resten av mitt lev och leverne för att på så sätt komma runt min smärta och värk för att inte göra den värre.

Vad har jag kommit fram till som jag inte "visste" om innan?
Jo, att jag inte behöver göra allt jämt utan det går bra om jag gör det en annan dag.
Att jag faktiskt inte klarar av att vara med jämt och ständigt för att jag behöver egen tid att reflektera, fundera och ladda om. Jag måste acceptera att jag faktiskt inte orkar lika mycket som förut och behöver mer tid för återhämtning. Jag behöver också hitta nya sätt att få samma tillfredsställelse som när jag inte hade lika ont som jag har nu och acceptera att jag alltid kommer att dras med kronisk värk i musklerna till och från.
Lära mig leva med värken på ett nytt sätt så att jag inte behöver ha tok ont utan kan känna att jag faktiskt mår bra och orkar med det som gör mig glad.

Vad innebär det då konkret?
Jo, att jag vet att jag måste prioritering om vad som är viktigt för mig att göra och vad jag måste göra för att må bra och hålla smärtan i schack. Att jag inte försöker smälla in hur mycket som helst på veckorna när jag jobbar för att hinna med att återhämta mig och att jag inte kan engagera mig i allt och vara med överallt.
Jag behöver tid att vila och inte göra någonting för att känna att energin återfylls fortare än den försvinner.

Tyvärr är det ingen lätt balansgång och det är klart att man vill vara en engagerad pedagog/kollega och teammedlem i kyrkan och att vara på jobbet, med vännerna och träffa nya människor är underbart trevligt, kul, inspirerande och ger otroligt mycket energi men det tar också en hel del energi och kraft.
För än om jag vet att jag inte behöver visa mig duktigt eller måste ge allt, så är jag lite för mycket allt eller inget och ger allt och gärna lite till om jag måste. Det innebär att jag går lite för mycket på vilja och ignorerar då i många lägen att jag har ont och att jag inte orkar, och då kraschar jag ordentligt när jag stannar upp,
Det blir inte bra och uppförsbacken är otroligt lång och tung efteråt.

Nu kan man ju undra hur i hela friden jag kom på att vara så klok helt plötsligt?
Ja, bra fråga! Men nu när onödigt brus är borta och lusten till att skriva är tillbaka så ser jag och hör klart igen. Det är dubbelbottnad känsla, som jag beskrivit tidigare, en skön men ändå jobbig känsla. Fast jag måste säga att det känns otroligt skönt att kunna se saker på "rätt" sätt. Nu gäller det att hitta tillbaka till lugnet som jag vet finns inombords. För att nå dit så kommer jag att få göra en hel del omprioriteringar som kanske inte kommer att uppskattas och jag som den person jag är kanske inte heller kommer att gilla och det kommer att bli en berg och dalbana skulle jag tro. Men jag är bredd att ta den smällen för att må bra och känna att LIVET ÄR BRA! 

Det blev ett länge inlägg än vad jag hade tänkt men samtidigt så tror jag att lösningen är närmre än jag tror och det gäller bara för mig att håva in den, vare sig jag gillar lösningen eller inte. Som alltid så blir det alltid bäst när jag stannar upp och lyssnar i stället för att köra på som jag vill och tycker.

En dag i taget...

Jaha, så har man då blivit ett år äldre...
Hur ska jag då sammanfatta mitt 28:e år?!
- Smärta, kaos, glädje och kärlek

Okay då, jag kanske ska förklara det närmare.

En månad innan min 28:e födelsedag vaknade jag med en hemsk värk i kroppen som jag inte visste var den kom från och som jag fortfarande lider av men som nu är hanterbar. Sedan har både min mamma och min mosters man (morbror säger jag) opererat cancer och genomgått cellgiftsbehandlingar och min mamma genomgick också strålningsbehandling. Båda behandlingarna och operationerna gick bra men visst skapade de ett virrvarr av känslor och kaos samtidigt som jag hade ont och mådde dåligt på grund av att jag inte trivdes på mitt jobb. (läs tidigare inlägg: uppdateringsdags)
Men tack vare alla mina vänner i Tjugofyrakyrkan och gamla vänner och att jag kunde, i jämförelse med tidigare i mitt liv, vila i tron på Gud och vetskapen om att jag inte är ensam och behöver lösa saker på egen hand. Det var en stor anledning till att jag orkade hålla huvudet ovan vattenytan och orka lite till.

Hade en helt underbara paltfest när jag fyllde 28 och fick chansen att samla mina vänner och bara få rå om dem och visa uppskattning för att de finns. Jag fick avsluta födelsedagshelgen med kyrkans första DNA-träff där jag fick chansen att tala från hjärtat och vad som fanns i mina tankar. Och jag klarade det faktiskt utan att gråta =) (läs inlägget och vad jag pratade om här: Söndagen den 21:e november 2010)

I januari var jag också med när vi i Tjugofyrakyrkan blev en kyrka på riktigt!
En stor glädje och stolthet över att få tillhöra en kyrka som inte är som alla andra kyrkor.
Jag hann också med att byta jobb och komma tillbaka för att jobba i Tullinge.
Trivdes inte i Huddinge och insåg att med min värk som jag fick så gick det inte att pendla så i augusti började jag jobba 10 minuter från där jag bor istället.

Sedan lyckades en person komma innan för mina egna försvars murar och hitta nyckeln till mitt hjärta. Helt plötsligt kom en annan sorts glädje och kärlek in i mitt liv i form av en mänsklig form som inte var min familj och vänner. Har haft en helt underbar vår och sommar. .

Nu har det gått två dagar på mitt 29:e år
Är det någon skillnad?
 - Nej, Gud är fortfarande med mig och Tjugofyrakyrkan växer hela tiden. Smärtan är fortfarande med mig men jag har fått lite svar och ska tillbaka till Smärtkliniken på KS i Huddinge. Det som jag har fått svar på är att jag har mot förmodan kronisk värk i mina muskler och jag kommer nog att få leva med det i resten av mitt liv. Däremot kan jag genom att måsta acceptera att jag har ett "smärttroll" kunna hantera smärtan och kunna förlänga mina bättre perioder och inte försätta mig i situationer där smärtan dränerar all min energi och kraft. Genom att acceptera smärtan kan jag kontrollera så att den inte försämrar min livskvalite.
Fast jag kan lova er att det är inte lätt, jag är 29:e år gammal och kommer alltid mer eller mindre ha ont.
Men det har inte lyckas knäcka mig och ska banne mig inte få göra det heller!!

Jag jobbar och trivs bra på mitt arbete i Tullinge. Det är skönt att slippa pendla och få så långa dagar, min kropp tycker att det var ett bra beslut.

I lördags när jag fyllde år lyckades jag än en gång samla många av mina underbara vänner omkring mig. Åts tårta, kakor, chokladbollar, kaffe,te och läsk och jag blev firad med underbara presenter.
Kändes skönt att få ha människorna som jag älskar och som älskar mig tillbaka omkring mig när det inte riktigt blev som det var tänkt. Men födelsedagsfikandet gick inte av för hackor, så jag är nöjd och glad och kände mig väldigt uppskattad! =)

Den enda skillnaden är väl dock som ni kanske läst i inlägget innan, lämnade han tyvärr tillbaka nyckeln nu när hösten och kylan kom. Kvar finns underbara minnen, spruckna drömmar och underbara människor som jag inte kommer att träffa igen. Nu gäller det att blåsa liv i nya drömmar och hoppas att det går vägen nästa gång.

Annars flyter nog mitt liv på minst lika bra som förra året men den skillnaden att jag är en erfarenhet rikare.
En erfarenhet som är ett underbart minne som jag kommer att bära med mig så länge jag lever.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det får vara bra så för denna gång.
Over and out..

Mycket vatten hinner rinna under broarna...

...insåg att det kanske var dags att göra en uppdatering.
Mycket har hänt och skapat ett virrevarr av känslor och oinspiration till att vilja skriva.


Tittade igenom blogg inläggen alldeles nyss och ett lätt vemod och melankoli infinner sig.
Funderade om jag skulle radera inlägg men det är fina minnen av en tid där jag trodde att livet var på topp.
Livet är fortfarande bra och på topp men har tagit en helt annan vändning.


Det är nämligen så att efter 6 månader och 3 månaders samtal över telefon är slut mellan mig och K-G.
Det fungerade helt enkelt inte och det var helt enkelt inte rätt än om det för stunden kändes som om inget kunde komma i mellan. Men tider förändras och framför allt känslor förändras. Det var inte lika kul att pendla som det var i från början och det visade sig inte funka. Det var ett samtycke i ett beslut eftersom jag tyvärr inte kunde göra mer. Försvinner känslor så gör dem det och då kan man inte fortsätta, gör dock inte mindre ont för det. Jag fortsätter mitt liv och han sitt men nu på var sitt håll, tråkigt men sånt är livet. Och snart kan vi båda stänga den dörren och förhoppningsvis se tillbaka på tiden tillsammans med värme. Jag ångrar ingenting och skulle göra om samma sak en gång till om jag fick chansen men då hade jag hade jag önskat ett annat slut.


Det känns att det var ett rätt beslut för oss båda för det är ingen ide att fortsätta. Vi kan inte båda gå runt och vara olyckliga och nu är det bara att blicka framåt och se vad livet har gömt bakom nästa krök. Det kommer att komma och gå perioder av ilska, ledsamhet, glädje och hopp om vart annat nu framöver.
För än om jag i djupet av mitt hjärta visste att det fanns ett slutdatum och att det är och var det enda rätta att göra så gör det inte mindre ont för det och inse att drömmarna som man hinner bygga upp går i kras och alla underbara människor som man hinner knyta kontrakt med försvinner. Men sånt är livet och livet går vidare ändå och man fortsätter drömma nya drömmar, en erfarenhet rikare.

Hade vi kunnat göra på något annat sätt? Nä, det tror jag faktiskt inte. Det var en häftig förälskelse som blossade upp men som också slocknade när allvaret kröp på och livet är för dyrbart att slösa på en massa tänk om. Det var rätt att köra på i 100 knyck i från början och jag hade gjort om det om jag fått chansen. Det gör för ont att gå runt och tänka på en massa tänk om och om vi gjort si eller så eller hanterat det si eller så. Det som jag skulle ha gjort annorlunda var dock att jag skulle nog ha avslutat det när första sprickan kom. Hade sparat mig/oss en hel del tårar och hjärtesorg men jag ångrar inte att jag/vi kämpade på tills stupet kom och vi inte kom längre.

Nu är de sista grejerna återlämnade och nu finns inget mera kvar förutom minnena av en tid som varit.


Det som är lite tråkigt och tyvärr inget jag kan göra åt än om jag önskar att jag kunde så är det att jag inte kan gå tillbaka till någon form av vänskap. Det var inte det vi gick in för att vara och då finns det inget att gå tillbaka till. Det gör för ont och jag klarar helt enkelt inte av det än om jag kan sakna alla samtal som vi kunde ha. Men det går inte att sörja över sånt som man inte kan få och då känner jag att jag inte klara av att låtsas som om inget hänt. Det gör ondare än att fortsätta mitt liv utan att se bakåt allt för mycket.
Jag kommer ändå aldrig att glömma och jag kommer alltid att bära med mig alla underbara minnen av en fantastisk tid och semester.
Kommer alltid att vara glad att han kom in i mitt liv och förgyllde det än om det bara var för en kort tid.

Önskar honom allt gott och alla lycka i världen och att han hittar det han letar efter och får det liv han drömmer om!!