Jag vet att det absolut låter lite klyschigt men det är bra beskrivning på hur det känns just nu. Inte genom yttre förändringar som att man gått till frisören och skaffat sig en ny frisyr utan inuti och i hjärtat.
Som många andra blir/är vi genom olika saker som händer oss rätt trasiga och man tappar sin inre riktning. Till slut tar mörkret över och det blir en vardag och man börjar att tvivla på sin själv. Jag är inget undantag och blev starkt påmind om det bagage som jag släpade runt på efter denna helg. Givetvis av godo men även av ondo och jag insåg att det ändå saknats något.
Det är inte på långa vägar synd om mig eller så eftersom det finns så många som VERKLIGEN inte har något alls. Men jag har haft en känsla av att något fattats mig och jag har letat efter att fylla den saknaden.Fast det är svårt att leta efter något som jag inte visste vad det var. Hela detta år som nådde sin höjdpunkt i fredags har varit en underbar resa där jag lärt mig saker om mig själv som jag tappat bort eller inte visste att jag hade. Att få tillhöra någonting där man är välkommen "no mather what", oavsett vilka förutsättningar du har och som inte är dina närmsta anhöriga.
Det betyder mer än ord kan beskriva och det är en mäktig känsla som jag skrev om i förra inlägget.
Tjugofyrakyrkan och den gemenskapen/vännerna jag lärde känna blev mitt forum. Min kusin, hans fru och hans "grundteams" vision, om att vara en dygnet-runt-kyrka som fungerar genom personlig vänskap där vanliga människor delar livet med varandra och att hjälpa människor att växa oavsett tro och förutsättningar, tilltalade mig och jag såg min chans att genom att delta i en av deras smågrupper få lära mig om den kristna tron och om Jesus/Gud. Jag gick in i det med den inställningen att hur det än slutar så har jag i alla fall blivit en erfarenhet rikare.
Ja, om ni läst de förra inläggen vet ni hur det slutade.
Jag valde att tro men jag valde att tro för MIN självavårds skull! Inte för att jag var tvingad till det eller att jag gjorde det för någon annans skull. Det fungerar inte så i tjugofyrakyrkan heller för den delen; att de tvingar en att tro utan det var den pusselbit som jag saknat för att hitta ljuset som jag behöver för att gå vidare. Jag har hittat min inre kompass som leder mig åt rätt håll och förstärker det sunda förnuft som jag faktiskt har.
Vad som ligger framför mig på denna resa som jag nu påbörjat vet jag inte och för första gången så känner jag mig lugn över att inte veta vad framtiden har att erbjuda. Jag har lagt mitt liv i händerna på något större än livet självt och jag litar på att HAN tar hand om mig och guidar mig så att jag håller min riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar