Ibland är livet helt fantastiskt!
Och helt enkelt underbart att leva!
Jag kom fram till det efter denna makalösa helg som gav mig något som jag saknat och letat efter.
LUGN och HARMONI!
En inre ro som jag inte trodde var möjlig och som jag försökt att nå men inte hittat.
En känsla av välbefinnande och en trygghet som inte funnits där förut.
Helt plötsligt så känns inte allting så kaosartat eller förvirrat längre utan många pusselbitar, som jag förut vridit och vänt på bara hamnade på sin rätt plats. Visserligen har jag alltid trott att det finns en högre makt som jag inte kan se och att saker sker av en mening och att alla människor finns till av en anledning/orsak men att det har varit GUD har jag haft svårt att tro.
Fast efter den här helgen har min tro fått en riktning och det är något som jag kan falla tillbaka på, något som fångar upp mig och ger mig styrka. En försäkran om att allt löser sig om jag bara tror att det finns en plan och en lösning för mig. Det finns bara en som kan göra sånt och det är GUD.
Att HAN har en plan för oss alla och han hjälper och leder oss rätt om vi vill och be höver.
Jag VALDE att tro på att det finns en GUD och att han ger mig den kraft jag behöver när jag ingen har och att han hjälper mig att tänka när jag krånglar till det. HAN hjälper mig också hitta lösningar när jag kör fast. Just DEN känslan ger mig en inre ro och harmoni som jag inte haft på länge. Efter denna helg blev det rätt uppenbart för mig att något förmörkade min väg och jag famlade i mörkret. Att saker som jag burit med mig tagit över och på något sätt blivit en sanning. Det var oerhört jobbigt att komma till den insikten om hur stort mörker jag haft inombords och att något fattats. Men att få höra vad HAN tänkt för mig stärkte mig också enormt. Att den resa som jag är med om ska kunna glädja andra och hjälpa de som behöver komma till tro.
Samtidigt som det känns ovant också att säga: "Jag är kristen!", inte så att jag skäms eller inte står för vad jag känner och mitt val utan för att jag bara för några dagar sedan eller rättare sagt för ett år sedan stod på andra sidan och tvivlade.Och ändå känns steget att bekänna att "jag tror på dig GUD" som det mest naturliga i världen.
Dock är min resa inte på långa vägar slut utan detta är bara början men det känns enormt stort och jag önskar att alla fick hitta en plats som bara är ens EGNA och inte behöva dela den med någon. Jag har funnit den platsen hos Gud och bland mina vänner. En plats som egentligen ALLTID varit min men jag behövde lära mig mera och mogna för att det sedan skulle bli "lika a walk in the park"
Jag har behövt denna resa och tiden för att slutligen kunna göra ANSPRÅK på MIN plats hos GUD och i tjugofyrakyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar