Passion 2015

Idag är det långfredag och Påskhelg.
Har precis samlat ihop mig och mina tankar och förhoppningsvis så får jag ner det i skrift.
Det är långt mellan gångerna inser jag när kollar igenom mina inlägg.
Men jag inser för mig själv att det gör ingenting, jag skriver när jag får lust och vill helt enkelt.

Ikväll har jag varit på Passion - bön och lovsångskväll som vi i Tjugfyrakyrkan brukar ordna med jämna mellanrum. I juni är det 5 år sedan som jag valde att döpa mig och säga JA till gud. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt val men det har varit en resa och är fortfarande en resa men jag märker mer och mer att jag litar på min tro och på Gud. Jag trodde dock inte för fem år sedan heller att det bara skulle komma direkt men ändå fascinerar det mig när jag tänker tillbaka på tiden före 2009 och fram till juni 2010 då jag mötte Gud. Hur jag var och hur jag betedde mig och hur jag sprang runt i cirklar och sökte efter något och kom ingenstans. Jag minns också känslan på dopdagen när jag kom upp ur vattnet och bara andades ut. En suck av lättnad och frid och ro kom över mig.

Sedan har det under resans gång så klart varit en berg och dalbana av känslor, förundran och även tveksamhet. Gud har växt på mig och i mig och jag känner mig tryggare i min tro idag än om jag inte alltid pratar öppet om min kristna tro men döljer inte det på sociala medier vad jag gör och vad jag håller till än.

Så varför ville jag skriva ikväll?
Jo, som sagt idag var det Passion
Min fina vän Christine stod på scen, den lilla kvinnan med den stora rösten.

Christine är också den person som har betytt väldigt mycket under hela denna resa och som fortfarande betyder oerhört mycket. Hon är också en av dem fem som var med i mitt av Gud när Han helade mig.
Jag har också under hela denna resa från 2009 ingått i hennes smågrupp, där vi pratar bibel, delar livet och är kyrka i vardagen helt enkelt.

Nu står hon efter födseln av två underbara barn på vår scen och sjunger så taket lyfter. Det har hon visserligen gjort ett tag men som hon och jag konstaterade att vid vissa tidpunkter  så swishar vi bara förbi varandra i kyrkan. Ikväll var det första gången som jag hörde henne på scen på ett väldigt bra tag sedan.

Jag blir lika överväldigad varje gång, hur denna lilla kvinna, kan få håret att resa sig och utstråla sådan värme och kärlek. Hon har en gåva i sin röst men också i sitt låtskriveri, hennes texter är personliga och för mig lyser hennes relation till Gud igenom både från scen och från sångerna hon skrivit. Det en gåva från Gud till henne och hon tar vara på den på bästa sätt så att vi andra får ta del av den.

För mig blev det en enorm påminnelse vad Gud gjort för mig i mitt liv. Han placerade denna fina människa i mitt liv och än om vi inte alltid pratar med varandra eller hinner ses så finns hon där som en påminnelse om hur bra det kan bli och att man är älskad av Gud. Alla är älskad av Gud, man vet bara inte om det eller så ignorerar man det, då är det bra att ha en Christine tycker jag. En Christine som peppar och skäller när man behöver det och som man får energi av och blir glad av bara man ser henne.

Vi hann med ett litet samtal och lite bön och jag kände där och då hur lycklig jag är som hittade till Gud eller snarare att Han valde att sätta rätt personer i min väg för att jag äntligen skulle hitta hem till honom. Det är verkligen inte något som jag någonsin vill "slarva bort" än om man måste hitta sin egen väg att tro på och be till Gud. Jag har äntligen förstått det och jag har hittat min plats där man får vara precis som man vill, vare sig man tror eller inte tror. Alla är välkomna gammal som ung.

Jag hoppas att vi någon gång ses i Tjugofyrakyrkan någon söndag!

Passion 2014

Jahaja, då lyckades jag då helt från ingenstans hitta lite skrivatlust igen då.
Nä, riktigt så är det inte än om det var ett tag sedan jag skrev och uppdaterade denna blogg.
Jag har bara inte haft behovet av att skriva. Låter kanske märkligt men min blogg är mitt verktyg att bearbeta saker som händer i mitt liv, därför heter bloggen också om allt och ingenting - en blogg om mina tankar och händelser i mitt liv. Tyvärr hittar jag inte lusten och orden att skriva men när jag väl gör det så mår jag mycket bättre. Skrivandet är min ventil att få utlopp för det jag tänker och få rätsida på min tankar. Men i bland så mörknar det och då försvinner lusten att skriva och därför kan det bli långt mellan inläggen.

Hur som helst tillbaks till rubriken.
I går hade vi Passion, en bön och lovsångskväll, en helt grym kväll. (det har det varit de andra gångerna också). Vi lovsjunger Gud och ber för och om olika saker. Lovsångsteamet var grymma och det var en sådan häftig känsla i lokalen denna kväll.

Sedan blev vi som är en del av Tjugofyrakarat, Tjugofyrakyrkans barnkyrka, kallade att ställa oss framför scenen och vi bad tillsammans över barnen och tackade Gud för alla fantastiska barn och möjligheten att få sprida HANS ljus till de allra minsta och Tinas vision och tankar kring Tjugofyrakarat. När jag står där tillsammans med Tina och alla de andra fantastiska människor och ber så översköljs jag av en våg av värme och tacksamhet. En pusselbit som jag vridit och vänt på bara helt plötsligt hamnade rätt.

Sedan bad Susanna för mig och jag för henne och den där vågen av tacksamhet blev bara tydligare och tydligare. Hannah delade en bild med oss om att Gud står framför oss och har oss i sitt fokus och säger jag älskar dig!
Då kände jag tydligare än någonsin att jag också måste dela med mig av vad som fanns i mitt hjärta.
Så klart klarade jag inte av det utan att gråta men det är ju min vana trogen att göra det, antingen gråter jag eller så skrattar jag. Så skojade Nicklas att jag inte fick göra varken det ena eller det andra men då var det redan försent. :-)

Jag kände en sådan enorm tacksamhet över att jag får göra det jag älskar och det är att ta hand om barn. Att jag får göra det jag är utbildad till och har ett jobb att gå till. Varför har jag då trilskats med att säga: Nej, jag jobbar med barn så jag vill inte när det är det jag kan. Självklart ska man vidga sina vyer och lära sig andra saker men varför inte vara en del av det jag älskar dvs ta hand om barn och utmana dem och se dem växa. Det vet jag inte, det är väl en del att vara en obstinat 3 åring som säger: Vill inte och kan själv! Tina gav mig den liknelsen om att relationen till Gud ibland är så. När jag tänkte efter så insåg jag att i det här fallet så är det nog så.
Anledningen till att pusselbiten sa plopp var att jag valde att lyssna och verkligen förstå vad är det du vill säga mig. Där av min våg av tacksamhet och stolthet över det yrke jag valt att kalla mitt.
Varför mina tårar kom handlar nog om att jag kände av den ro och frid som jag kände då jag jag först kom till tro. Jag känner mig lika tillfreds idag, dagen efter passion, som jag gjorde dagen efter Christine och Maria första gången kom hem till mig och jag kom till tro och som jag gjorde dagen efter samma personer döpte mig. Detta var ett nytt steg i min relation till Gud och på min resa som kristen.

Så jag tar som vanligt ett steg i taget, jag är en del av Tjugofyrakarat och jag försöker vara en del av det teamet så mycket jag kan utan att helt lämna Välkomstteamet som jag varit en del av sedan start i stort sätt. Jag prövar vara en del av två team om jag håller rent fysiskt och prövar mig fram nu när jag lagt dit en ny bit i mitt livspussel och ser med spänning framemot nästa utmaning. Och jag lär säkerligen vara lika obstinat då men jag vet att Gud älskar mig och han väntar ut mig till jag är redo att lyssna och förstå och han låter mig hållas tills jag inser att jag har fel.
För så underbar är bara HAN.